Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Nej, det här går inte!

Annons

Vad är det här? Ett sammelsurium; trådar i en väv utslängda men aldrig insamlade. En föreställning som spretar och spretar, larmar och gör sig till men aldrig hittar hem.

Järvsö är ”Jerfsö”. En citerad företeelse utan kropp och bygd. Utan geografisk förankring, utan kultur och hemliv, en luftbubbla som förlorar sig i myter, mystik, fantasi, Försöker man nå den är den ogripbar. För mina ögon faller föreställningen sönder.

Kill your darlings, heter ett uttryck som vill säga att de där ”geniala” infallen från kvällen innan kanske inte är så geniala, när gryningen med sitt kalla ljus anländer, utan bör förkastas. Här tar man dem tillvara i stället. Ju konstigare infall ju mer kärleksfullt stryker man dem medhårs. Så kallade lustigheter upprepas i det oändliga.

Man försöker sluta stycket minst tio gånger (jag räknade) utan att lyckas. När jag började på elva var det plötsligt slut. Varför förstod man aldrig. Och egentligen inte heller varför allting började.

Manuset ropar efter en dramaturg.

Spelet blev också lite stumt när man försökte spela på publiken men den satt tyst och frågande, undrande, förmodligen vad i alla världen detta var.

Finns det då ingenting försonade i ”Jerfsölif”?

Jodå. Musikerna i Engmans kapell är utmärkta. De ger alla järnet, när de rockar på. Skådespelarna sliter med sitt omöjliga manus så det är sannerligen inte deras fel att det blivit så här. De känns till exempel inte riktigt bekväma med all dessa metateatrala lustifikationer och ideliga distanseringseffekter.

Men visst är det roligt att se Anna Andersson, Cecilia Milocco, Alexandra Zetterberg och Andreas Liljeholm (framför allt som detektiven Köhler) i en del fina scener.

Plus också för utmärkt ljus och elegant scenografi. Men annars... nej, det här går inte.

Det smärtar mig att ha behövt skriva detta. Så till sist – väl vetande att man i en recension inte bör säga vad teatern i stället borde göra – har jag ett förslag.

Varför inte ta tag i en av styckets bästa scener, den där man på Järvsö Hotell låter en ung Lill-Babs till Gunnar Ströms orkester sjunga ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran”.

I Lill-Babs liv finns ju fröet till en musikal om Järvsö och moderniteten. Hon kunde spelas av såväl Anna Andersson som Cecilia Milocco och framför mig ser jag Mats Jäderlund som Simon Brehm.

Tala om drama i Järvsö där myt och verklighet möts – och det på ett alldeles begripligt sätt!