Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Astrids värld finns ännu kvar

Över den smala bron gnisslar Djurgårdsspårvagnar i otakt. Det är fullt av barnfamiljer runt omkring mig, vi är egentligen inte på väg mot samma slutdestination. Ändå följer jag med strömmen.

Annons

Tålmodiga föräldrar rusar efter de små som är på väg mot en annan värld, en värld vi alla känner, mer eller mindre. Astrid Lindgrens värld.

”Mamma, mamma livet är en lek och det här är det bästa jag vet” uttrycker en något brådmogen femåring, helt omedveten om rimmet i meningen. De små benen pinnar på, det är bråttom till museet på Djurgården där Astrid Lindgrens sagovärld finns samlad.

När jag var liten hade jag ett hemligt skåp. I ett hus i Dalarna, där jag växte upp, tronade ett stort brunt träskåp i traktens egna stil och mode. Det gnisslade om de två dörrarna som prydde skåpets framsida. Innanför fanns robusta hyllor som var fyllda med vhs-filmer. Mestadels Disney. Men också en hel del filmatiseringar av Astrid Lindgrens verk.

Min favorit var ”Lotta på Bråkmakargatan”, jag missade inte en enda film. De lärde mig att barn skulle få ha det roligt så länge de bara kunde. Barn skulle få vara barn. Och det kan man ju inte mer än tacka för så här efteråt.

Jag läste aldrig Astrid Lindgrens böcker, då måttfullt intresserad av den svenska litteraturhistorien som man var. För mig var Astrid Lindgren lika med en god tant som hade varit grunden för att några speciella rullar skulle finnas till. I filmerna återgavs en svensk landsbygd som aldrig var upplyst av några gatlyktor. Det var mest snö, skogar och lite obehag. I husen fanns värmen och människorna.

Min mors favorit var ”Barnen i Bullerbyn”, varje gång filmen kom på tal berättade hon historier om sin egna barndom på gårdarna i byn där hon vuxit upp. Om friheten som var det enda ord som barnen kände till. Om bristen på skräck och faror. Jag minns att jag var så stolt när jag tittade på filmen. Stolt därför att jag förstod att jag tog del av någonting som inte längre fanns kvar. Barnen hade vuxit upp, husen hade sålts och ingen hade längre användning för höskullarna där barnen alltid hade lekt. Men minnet levde sig kvar.

Jag skulle kunna avsluta med lite fakta om Lindgren, berätta exakt hur många verk hon skapade, när hon föddes och när hon senare somnade in. Men jag tror jag struntar i det. Hennes sagovärld är högst levande vilket är fullkomligt övertydligt en söndagseftermiddag på Djurgårdsbron i Stockholm. I stället kommer ett citat som Lindgren ska ha sagt i en artikel i Aftonbladet i maj 1976: ”Journalister är så envisa. Lämna ett tomrum i tidningen bara och skriv: Här skulle det ha stått nåt om Astrid Lindgren, men hon ville inte.”

Veckans filmtips: Joseph Gordon Levitt är lysande i sin roll som arg hårdrockare i filmen Hesher (2010). Han är hemlös, obstinat och kedjerökare. Men så flyttar han in hos unga TJ som precis förlorat sin mamma. Det råder ett tyst kaos hemma hos familjen. Hesher kommer att få spela en oväntad roll i familjens öde. Sakta men säkert får han familjen att förstå att de inte ska vara rädda för det som är till synes okontrollerat.

Tankeväckande.

STINA LOMAN

Krönikör på GD Nöje

stina.loman@gmail.com

Mer läsning

Annons