Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Återföreningar är inte alltid värda att applådera

Annons

Vissa återföreningar är mer motiverade än andra. Förra veckan meddelade bandmedlemmarna i det legendariska svenska hardcorebandet Refused att de ska återförenas. Nyheten möttes med till största del öppna armar. Sedan bandet 1998 bröt ihop under en turné i USA, i kölvattnet av deras hyllade album ”The Shape Of Punk To Come”, har deras inflytande inom hardcore-scenen, båda i Sverige och utomlands, bara vuxit.Umeå-konstellationen var inte bara ett benhårt ideologiskt band, de tvekade heller inte att inlemma jazz eller elektronisk musik i sin punkrock.Jag tror heller inte att man ska underskatta att de var fyra taniga västerbottningar i kostym och snedlugg i en genre som dominerades av för stora t-shirts och illasittande jeans.

Visst skulle Refused kännas välkomna i en tid när de flesta artister skyr allt som ens liknar ett politiskt ställningstagande som pesten. Men var det inte lite av poängen med bandet och deras farväl för nästan 15 år sedan, att vi skulle slippa en sådan här nostalgisk återförening i ett romantiskt skimmer?

Att ett band som The Stone Roses till slut återigen ska ställa sig på scenerna för en turné och kommande album förvånade föga. Ingen hade väl förväntat sig någon större integritet från Manchester-bandet för att lämna minnet om den briljanta poporkester de en gång var obesudlat. Ännu mindre Black Sabbath.

Nej, inte ens Dexys Midnight Runners med den principfaste Kevin Rowland som frontfigur har kunnat hålla sig från att återförenas.

Med ett band som Refused var det annorlunda. Bandlemmarna framstod som benhårt kompromisslösa i sin artistiska hållning. I sitt sista pressmeddelande, eller manifest om man så vill, uppmanade bandet alla tidningar att bränna foton av bandet så att ingen längre skulle bli påmind om deras förflutna och den mytbildning de ansåg att inkompetena journalister skapade. ”Vi måste se framåt”, avslutar de i sitt farväl.

”Orka försöka vända ett flera år gammalt statement mot ett av Sveriges mest saknade band. Dom gör väl vad dom vill.” skriver den norrländske popsångaren Magnus Ekelund på Twitter efter att nyheten om bandets återförening har briserat i svensk media.

Refuseds bandlemmar gör självklart precis vad de vill med sitt bands rykte och status. Men det är aldrig så enkelt som att de bara ställer sig på scenen och framför sina populäraste låtar så bra som möjligt. Musik handlar väldigt sällan bara om musik. Musik är oftast mer än en bra låt på radion. Speciellt för ett band som Refused. För många handlar musik om identitet, politik, frigörelse, sex och självkänsla. Just nu verkar Refused handla mer om nostalgi än om, som de proklamerade i sitt sista pressmeddelande, viljan att se framåt.

Jag kommer säkert se dem någon gång under året. Säkert kommer jag uppskatta att höra ”Liberation Frequency”, ”Rather Be Dead” och ”Protest Song ’68” live. Men någonstans kommer också min respekt för bandet att ha naggats en aning i kanten.

Johanni Sandén

Mer läsning

Annons