Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att fly det verkliga

Jag vill slå ett slag för det övernaturliga. Flera av de bästa filmerna jag sett har avgörande inslag av overklighet och övernaturlighet.

Annons

Då talar jag inte om uppenbart verklighetsfrånvända filmgenrer som till exempel science fiction eller action. Utan om dramafilmer som med små ganska subtila, men genialiska, knep gör högst vardagliga kärlekshistorier till något utöver det vanliga.

Honnörsorden inom filmdramat i dag är ju så gärna annars ”baserad på en sann historia”. Men blir en film mindre ”sann” för att den innehåller övernaturliga eller overkliga inslag?

Ett bra exempel är Woody Allens ”Annie Hall” från 1977 som är erkänd som en av amerikanens främsta filmer och underminerar flera gånger publikens inbillning att det vi ser verkligen har hänt.

Då och då under filmen vänder sig Allens huvudrollskaraktär till publiken och pratar till dem och bryter därmed den så kallade ”fjärde väggen”. Dessutom finns det två mycket vackra scener där Woody Allens och Diane Keatons karaktärer ”vandrar runt” i minnen. Vid ett tillfälle då de bevittnar ett minne från hans minst sagt neurotiska barndom (ett grep han lånat från Ingmar Bergmans ”Smultronstället”) och ett annat då de återbesöker tillfället då de träffades för första gången.

Just den sista scenen ger ett fint ögonblick av försoning i deras annars, minst sagt, ångestframkallande relation.

I filmen ”Måndag hela veckan” spelar Bill Murray en bitter och dryg TV-reporter som fastnar i en dag och tvingas återuppleva den gång på gång.

Tiden han får spendera i samma dag om och om igen blir givetvis en otrolig prövning för Murrays rollfigur men han lär sig en hel del om kärlek, vänskap och livssyn på vägen.

Ännu mindre verklighetstroget blir det i en av 00-talets vackraste dramafilmer ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind”.

Där ser vi Jim Carrey och Kate Winslet i huvudrollerna som ett par som har svårt att komma över varandra när förhållandet tar slut. I filmen finns det dock ett företag som specialiserar sig på att radera oönskade minnen i folks hjärnor.

När Jim Carreys rollfigur får reda på att hans före detta flickvän raderat deras förhållande ur minnet bestämmer han sig för att göra precis samma. Men halvvägs in i proceduren ångrar han sig och en jakt efter de försvunna minnena startar.

Även om senare tids forskning visat att ett kirurgiskt ingrepp där man raderar en bit av en människas minne inte är en helt omöjlig procedur så är handlingen i ”Eternal Sunshine of the spotless mind” minst sagt skruvad och ganska osannolik.

Men det är med filmkonsten precis som Klas Östergren skriver om litteraturen: ”Man flyr en så kallad verklighet för att upprätta en annan, som i sin tur kan göra den förra mer påtaglig, liksom omvänt”.

Vad de här tre övernaturliga exemplen har gemensamt är att de aldrig står i vägen för kärleksberättelserna.

Tvärtom så gör de dem ännu starkare och lyckas säga något på djupet om kärlek på ett sätt som mer traditionella och verklighetstrogna filmer sällan gör.

Johanni Sandén

Mer läsning

Annons