Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att vara eller inte vara en förebild

Annons

Att vara vuxen är inte lätt. Det är ett faktum jag tror att vi alla kan enas om.

Nu är det väl inte heller så att jag är uppfyller alla attribut som en vuxen enligt samhället bör ha såsom amorteringar, lån, barnvagn, parkeringsplats, sparkonton, Ica-kort och all annan skit som tydligen räknas till, men jag är åtminstone en ung vuxen. Jag har min egen lägenhet, min egen ekonomi och ansvaret för mina egna handlingar. Så enkelt var det att konstatera.

Det som dock skiljer mig från en handfull av mina vänner är att jag bara har mig själv att tänka på. Jag är och får vara ett egoistiskt dumhuvud som spenderar större delen av min lön på färgglada shots och suspekta tidningsprenumerationer, jag får sätta mig själv i skuld upp till halsen utan att någon annan kommer till skada och jag kan dra till Fiji imorgon och raka farmdjur för glatta livet om jag så vill. Allt är fritt. Men det är också det som är den stora skillnaden. Jag är jag, ensam och obunden – men en del av mina vänner är inget mindre ansvarsfullt än föräldrar.

Ni får ursäkta min icke-existerande finkänsla, men det går rysningar genom ryggraden när jag tänker på att vara förälder. Att sätta en annan person framför sig själv, resten av livet. TÄNK VA! Det är inte så mycket glid på den räkmackan inte.

Jag beundrar självfallet hängivenheten och kärleken som uppenbarligen krävs för att vara förälder, men jag besitter helt enkelt inte någon av de mest nödvändiga egenskaperna ännu. Det är åtminstone ingenting jag behöver oroa mig för nu på ett par år, men det som på senaste tiden florerat i min skalle är tankarna på att vara en förebild. För det är precis det jag råkat gått och blivit; förebild och gudmor.

Min guddotter är den coolaste lilla flickan jag någonsin torkat spya från. Det är trots allt min bästa väns gener i ett litet, litet människopaket och jag är beredd att lägga ner en evighet av tid och kärlek på henne, men hur jag ska framstå som annat än en högljudd galning i flickebarnets ögon återstår att klura ut.

Det återstår också att komma på hur jag blir en förebild på bästa sätt. Erfarenheter bör till exempel vara något att dela med sig av. Frågan är om mina upplevelser och erfarenheter är något för en flicka som håller på att växa upp. ”Ställ aldrig in ölflaskor i frysen”, ”göm dig inte under en bil när du rymmer hemifrån” och ”ställ dig inte i vägen för en insatsstyrka på utryckning” skulle kunna vara lärorikt och bidragande under uppväxten. ”Hemkunskapen är onödig att gå på”, ”topless är alltid bäst” och ”gardera med ett extra flak öl på festivalen” kanske inte är det.

Nu gäller det liksom att värdera och filtrera det jag vill lära ut, att passa tungan så den inte slinter som den brukar göra och bara försöka framstå som en person med alla hästar hemma.

Men samtidigt måste man även inse att man måste göra sina egna misstag i livet. Det finns inget facit, speciellt inte från någon annan. Jag antar att min största uppgift som förebild blir att bara finnas där och se till att jäntan blir en lycklig ung vuxen som ansvarar för sig själv. Vill hon sen spendera sin lön på färgglada shots och raka farmdjur som levebröd, då är det väl så.

Då har hon i alla fall en gudmor som förmodligen vill haka på.

Justine Östergren

Krönikör på GD Nöje

justine.ostergren@hotmail.com

Mer läsning

Annons