Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bandet som ger melankolin ett ansikte

/

Efter allt som hände i helgen så drog Bo Kaspers in i konserthuset som ingenting hade hänt. En sorts motvikt till annat fartfyllt och giftigt runt omkring, inklusive scorpioner.

Annons

Det var kallt som attan utanför, men Bo Sundström ger verkligen melankolin ett ansikte och hela gruppen speglar det norrländska vemodet som knappast några andra förutom Roger Pontare. Förresten, var finns han nuförtiden?

”Tänker hålla på tills jag dör”, sjunger Bosse till ackompanjemang av en driven gitarrist och fan tro’t – Dom kanske kör tio år till. Fansen verkar vara trogna eftersom Gevaliasalongen var välfylld denna kväll, faktiskt lång ifrån allt vad julkonserter heter.

Hitkavalkaden satt som gjuten i denna i raden av jubileumsturnéer efter att Bo Kapers tionde album sett dagens ljus. ”Vi sitter i samma bil” är en gammal favorit, faktiskt, annars kan jag inte påstå att orkestern tillhör mina största favoriter. Ändå måste jag erkänna att gårdagens konsert var den bästa av alla de jag sett med bandet. Mysigt och, som sagt, befriande ojuligt.

Den förstärkta kvartetten levererar, inget snack om den saken, i sitt odefinierbara gränsland mellan pop, rock, jazz, fusion, soul och gu’vetvad känns det som.

Bo Kaspers står hur som helst för trygghet, äkthet och professionalism. Texterna går fram och har naturligtvis inte blivit sämre av medlemmarnas privata problem, som de talat ut om i diverse tv-program.

Nu känns det som bandet mognat och jag tror nog att det aldrig varit bättre. Det finns alltid tid att ändra sig i omdömen. Bo Sundström & Co är värd all aktning! Norrländska musiken år byggd på sitt vemod och Bo Kaspers Orkester bevarar det som vore de pistvakter.

Mer läsning

Annons