Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bete dig, flicka!

Annons

Osäkerhet är något vi alla upplever, mer eller mindre och olika frekvent. Det kan vi enas om, visst? Jag brukar inte bry mig så värst om hur jag upplevs av andra människor och har hittills bara tutat och kört, många gånger med rätt pinsamma utgångar för såväl mig som mina medmänniskor men jag har oberört ryckt på axlarna och tuffat vidare.

När jag väl blir osäker brukar det inträffa väldigt oförberett, till exempel att jag helt plötsligt inte vet vad jag ska säga i en konversation eller hur jag ska reagera när någon gråter, och det slutar oftast med att jag flyttar fokusen från den egentliga situationen till något helt annat enbart med hjälp av otydligt svammel och udda kroppsgester. De flesta inser inte ens vad som hänt efteråt och med det som egenskap är det sällan folk ser mig riktigt osäker och nervös.

Men som det brukar vara kommer man inte alltid undan med väl inövade manövrar. Det var nämligen så att jag och min vän för någon dag sedan blev bjudna på en riktig finmiddag på en riktigt fin restaurang i ett riktigt fint område som tack för det husrum vi erbjudit en annan vän tidigare denna månad. Och nu snackar vi F-I-N-T i den mån då man inte känner sig bekväm med sin egen andning.

Mina erfarenheter av middagar av denna standard är ytterst begränsad, närmare bestämt till så några som två andra restauranger, båda dessa i Tokyo. Och även där föll osäkerheten på i raffinerade etapper. Det är lite som att bli påkommen av den sjukt ivriga säljaren på Carlings när man enbart iklädd trosor fastnat i tröja och denne sticker in huvudet och frågar hur det går. Ställd, ni vet. Och ganska osäker på hur man ska lösa situationen.

Precis så var det även denna gång, Justine på finrestaurang. Det klingar inte bra alltså. Jag, som fortfarande mosar maten till en oigenkännlig gegga på tallriken för att det ska vara lättare att skyffla i sig. Jag, som lagar snabbmakaroner med kräftstjärtar och gurka när det ska bjudas på något fint. Jag, som sveper innehållet i glaset framför för att efteråt fråga vad det var jag drack. Grottkvinnan kallar de mig.

Och nu skulle jag representera mig själv där på Bygdoy Alle Bar, en vän har ändå bjudit på kalaset och då får man väl räta på ryggen och hålla tungan rätt i munnen. Det jag hade förväntat mig var i stil med en enkel förrätt, en bit kött till huvudrätt och kanske en flaska vin. Och redan vid den tanken var jag ganska osäker på min nivå av presentabelt beteende. Kan ni då tänka er mitt ansiktsuttryck när vår servitör kommer med drink efter drink, calvados och champagne, fyra sorters viner där den dyraste kostade cirka tio lax flaskan och serverar oss femrätters med mat jag knappt vet hur man uttalar. Jag spände mig så svanskotan gick upp i gommen tamme fan.

Så många bestick, så precisa upplägg, får man äta brödet eller? Kan man veckla ut servetten? Vad är allt detta? Och vet ni, mitt i upptappningen till ett breakdown bland alla vett- och etikettpåminnelser går det upp för mig att fortsätter jag bry mig om hur det ska vara kommer jag bara gå därifrån med en sipprande hjärnblödning och matrester kring munnen. Så screw this. Nu ska jag njuta.

Sagt och gjort, och det var den underbaraste middagen på väldigt många år. Inget otydligt svammel, inga udda kroppsgester utan bara väldigt ärligt och himmelskt gott. I och med att jag kunde släppa min osäkerhet för en stund kunde jag förnöjt gå från restaurangen men svanskotan på rätt plats. Och kanske lite matrester kring munnen.

Justine Östergren

Krönikör på GD Nöje

justine.ostergren@hotmail.com

Mer läsning

Annons