Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bob Dylan på svenska – både bra och dåligt

/
  • Bob Dylan fyllde 70 år i veckan. Här är han på en presskonferens i Stockholm i april 1966. Foto: Bo Lindeborg/Scanpix

Annons

Egentligen så har Bob Dylan, som fyllde 70 år i veckan, inte betytt något för mig även om jag äger de flesta av de 34 studioalbum han gjort. Har även flera av Bootleg-seriens boxar och även en del liveplattor finns i samlingen.

Jag kommer ihåg när jag 1980 träffade en kompis som köpt två nya album, ett med Stones och ett med Dylan. Jag var snudd på chockad att han köpte sån gubbrock, vi skulle ju lyssna på Magazine, Echo and the Bunnymen och Cure. Av äldre artister var det bara Bowie och Lou Reed som var accepterade. Givetvis kom jag till bättre insikt några år senare och när en äldre vän sent en natt spelade både ”Desire” och ”Blonde On Blonde” för mig så var jag fast.

Många människor hävdar ofta att Bob Dylan skriver bra låtar, men att de framförs bättre av andra artister eftersom Bob inte kan sjunga. Själv tycker jag att han sjunger alldeles utmärkt, men erkänner även att Jimi Hendrix version av ”All Along the Watchtower” och Nina Simones ”Ballad Of Hollis Brown” är monumentalt bra.

Världen är full av covers på Dylan-låtar och massor av bra sådana finns det, men ännu fler totalt onödiga. Vad världen inte behöver är ännu en kille med akustisk gitarr som sjunger ”Blowin’ In The Wind”.

För några år sedan fick jag två mix-cd:n av skivhandlar-Micke, två skivor fyllda med svenskar som gjort Dylan-låtar. Givetvis fanns inspelningar av Lundell, Wiehe och Ola Magnell men även Lasse Lönndahls ”Och vinden ger svar”, inspelad 1963, och Ann Louise Hanssons ”Farväl Angelina” från 1966, samma år som Bob Dylan första gången kom till Sverige.

En lång resa som tog honom från Australien ända hit och han möttes av Lasse Berghagen på Arlanda. Eftersom Berghagen var Sveriges Dylan (sick) och frågan är om det blev bättre sen, när han blev intervjuad av Lennart Swahn och inte bara blev kallad ”Dajlan” hela tiden utan även fick frågan varför han hade så skrynkliga byxor. Kanske var det detta som gjorde att han gick på PUB med Annette Kullenberg för att köpa nya byxor.

Just bland svenskt 1960-tal finns en massa versioner av utländska låtar i grymma svenska versioner, inte bara arr och sång är lysande utan även texterna känns otroliga, lyssna som ett annat exempel på Östen Warnerbrings version av Gene Pitneys ”24 Hours To Tulsa” omdöpt till ”Femton minuter till Eslöv”. Flera av de versioner som gjordes av Dylan-låtar med artister som Svante Thuresson och Lill Lindfors är i samma genre.

När jag skriver detta så försöker jag leta efter lite Dylan-låtar på svenska och herregud, det finns fler än jag visste och många fler än vad jag skulle vilja känna till. En del är roliga som Kal P Dals ”Knabbar på himelens dörr”, en del är snygga som Made in Swedens ”Lay Lady Lay”, en del är fåniga som Lalla Hanssons ”Hej du med tamburinen”. Många, alldeles för många för att jag ens vill gå in på dem, är helt meningslösa.

De bästa coverlåtarna är sjungna av Totta Näslund (”Längesen”) Nationalteatern (”Bara om min älskade väntar”) Ola Magnell (”Isa Bell”) och Lundells (”Som en kvinna”). Även rena covers som Sophie Zelmanis ”Most Of The Time” och Hederos & Hellbergs ”You’re a Big Girl Now ” är toppen, men de känns ju inte så svenska direkt.

PETER ALZÉN

Krönikör på GD Nöje

peter.alzn@telia.com

Mer läsning

Annons