Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Charmerande chock

Annons

– Will you hand me a towel, miss beautiful tulip? -Ah, I like that. I like tulip. Tulip is much better than mongoloid. Ett citat värt att minnas från kultfilmen Pulp Fiction som likt alla andra nyklassiska filmer producerat citat och scener som återupprepas överallt i världen hela tiden. Jag kan en beskärd del av dem. Problemet är bara att jag ofta vitljuger om att jag sett Pulp Fiction, för det har jag inte. Inte hela i alla fall. Och i kombination med andra liknande situationer då jag somnat sittande framför storfilmer halvvägs in har jag nu slutligen blivit en person som tycker om att diskutera film men som egentligen inte upplevt slutet på 10 procent av dem. Detta väljer jag att rubricera som helt oacceptabelt och kulturellt hemskt och något som det måste finnas en lösning på.

Jag har alltid tyckt om film på samma sätt som jag vet att andra gör det. För att det alltid är trivsamt, intressant eller spännande. Jag har med andra ord inte stått i lågor över en nyutsläppt utgåva av Sagan om Ringen - Directors Cut eller ägnat månader åt att analysera idén bakom Inception. Nä. Jag kollar, känner, luftar en tanke eller två och sedan släpper jag den. Däremot har jag många vänner som har film och tv som sitt absolut främsta intresse. Här snackar vi alltså fem, sex timmar om dagen som de ägnar åt att kolla, diskutera och reflektera det de sett och det är inte alltför ovanligt att sex, sömn och mat helt plötsligt blir lågprioriterat lika kvickt som IMDB släpper en ny toplist.

Hur märkligt det än låter beundrar jag mina vänner, och alla andra med samma passion, för detta. Jag beundrar dem för att de har orken och intresset till att samla på sig så många berättelser, så många regier, så många dialoger, monologer och citat, så många cliffhangers och så många poänger och budskap. De vet och kan film helt enkelt och därför respekterar jag deras filmsmak och tackar och bockar djupt för varje tips jag får. Dock har jag på senare tid haft stora problem att hålla rastlösheten vilande och intresset uppe under de få timmar jag ska sitta framför en film. Med undantaget när jag blir chockad.

När jag var yngre var jag väldigt förtjust i att kolla på Seven, När Lammen Tystnar och andra liknande rullar som nästan fick mig att skita på mig av rädsla, panik eller äckel. Min enda motivering till denna förtjusning - det är skönt att känna starka känslor. Jag känner på samma sätt nu. Skillnaden mellan nu och då är att det nu finns en handfull filmer vi har tillgång till som överhuvudtaget inte har en gräns att tala om. Ett bra exempel på detta är A Serbian Film.

Om skaparen Srdan Spasojevics syfte var just att chocka eller att belysa att världen är en twisted fuck, det vet jag inte. Jag vet knappt hur jag ska förklara detta ens, men att A Serbian Film är bannad i bland annat Spanien, Tyskland, Brasilien, Norge och Australien säger en del. Att jag efter filmen var lika kommunikativ som en pantburk säger något annat.

Efter många år av sökande efter chock och starka känslor tror jag att jag funnit topplocket, jag har upplevt kulmen. Jag behöver numera inte längre chockas för att uppskatta en film. Även om A Serbian Film inte är något jag längre rekommenderar på skoj till personer som ska på dejt tackar och bockar jag djupt för uppväckningen den gav mig.

Nu kan jag hålla intresset uppe genom storfilmer, jag har tacklat det kulturellt oacceptabla.

Tulip is much better than mongoloid. Faktiskt.

Justine Östergren

Krönikör på GD Nöje

justinesumire@hotmail.com

Mer läsning

Annons