Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Charmigt, roligt och mycket allvarligt

/

Mark Levengood tar med sin enmansrevy Sound of Mark med oss på en resa. Från Gäddviken – den finska småborgerliga förort där han växte upp – via Salzburg och Calcutta till en porrbutik i Mariehamn.

Annons

På scenen står en stor guldram med gökur och älghuvud på och innan showen drar igång hörs fågelkvitter ur högtalarna.

Den röda tråden är att man inte alltid ska söka lyckan utanför sig själv. Att man inte ska längta bort och tro att livet börjar sedan. Livet är nu och lyckan skapar vi själva. Inte genom att låna ett interrailkort och rymma till Österrike då man är 14 år.

Och visst är det charmigt.

Musiksnuttar från Sound of Music varvas med mer obestämbara stycken allt medan Mark berättar på. På det hela taget känns det väldigt barnprogramaktigt. 70-tals-barnprogramaktigt.

Mark är övertydlig i sina rörelser och jag får känslan av att någon regissör har tvingat Mark att spela mer teater än vad som hade behövts.

Mark är genial som han är. Hans anekdoter om sig själv och sin mamma, om lamm utan ringmuskel och om nunnor som slår honom är bra som dom är och jag hade önskat mig att det hela var lite mer nertonat.

I motsats till regin så hjälper klädbytena faktiskt historien på traven. Att börja den 90 minuter långa monologen med snörlivsklänning för att efter ett tag byta om till blommiga lederhosen, design Lars-Åke Wilhelmsson, känns bara roligt.

Svanen som ska föreställa Julie Andrews (som sedan transformeras till Moder Theresa) känns däremot för mycket. Och så håller det på.

Slowmotionspringandet då Mark jagas av nunnor är bra, men dansen i sexbutiken då han köper en dildo till sin mamma är för mycket.

Det hade helt enkelt varit bättre om Mark kört sin monolog utan så mycket åthävor. Lite mer som han brukar.

Men min kritik betyder inte att jag tyckte det var dåligt. Inte alls. Bara det faktum att jag då jag går därifrån känner att jag vill göra något gott för andra och att jag ska börja med de jag har omkring mig, inte virka filtar som ändå är för varma och skicka till Calcutta, gör mig rörd.

De flesta underhållare avstår ju helt från att så sådana frön i sin publik och föreställningen som helhet är mycket underhållande.

Då Mark knyter ihop sina anekdoter med varandra, syr ihop dem med en röd tråd och lär oss att ensamhet är det värsta som finns och att gräset är inte grönare på andra sidan – då är det charmigt, roligt och framförallt mycket, mycket allvarligt.

Fredrik Nilsson

Mer läsning

Annons