Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De kallar det för att komma igång

Annons

Efter att magen oroväckande mycket börjat skava kring byxlinningen och nyårslöftena uttalats högt ökar antalet anmälda på gymmen runt om i landet lavinartat. De flesta av oss delar förmodligen känslan av ett fysisk dalande efter veckor av mat.

Någon gång i januari kommer det här uppvaknandet som på ett brev på posten när man står dubbelvikt och flåsar högst upp på en trappavsats någonstans och stillsamt undrar hur i helvete man blev så här.

Det har alltid varit det här med disciplin och uthållighet som varit mitt problem, för viljan är det inget fel på. Så även om jag många gånger utbrustit högt att nu är det nog! när personer fyra gånger äldre än jag joggar förbi som på ett moln där jag ligger på parkbänken i framstupa sidoläge kommer jag ändå aldrig riktigt in the mood.

Den underliggande skammen av att vara lika stark, fokuserad och aktiv som en ko utan ben borde också i sig vara en skjuts i rätt riktning men många gånger spelar inte ens det någon roll då min otroliga brist på disciplin ofta leder mig till ett hamburgerhak när jag för en gångs skull aktiverat mig. Det är sant som det är sagt, det är alltid mer tillfredsställande att beställa skräpmat iförd träningskläder.

Ni kanske blir förvånade nu, men jag är faktiskt inte dum i huvudet. Jag förstår att den goda hälsan är belöningen för träning och inte ett kontraproduktivt skrovmål. Men då mitt fokus och motivation uppenbarligen bara sträcker sig tio minuter fram i tiden och min största svaghet är just mat som föder bukfett har det inte funnits en chans för mig att klara ett sådant här projekt på egen hand. Jag behöver någon som släpar mig i håret till roddmaskinen så att säga.

Man kan ju gärna tro att väl på gymmet har man övervunnit det svåraste hindret, nämligen att ta sig dit. Så jag tar mig duktigt till träningscentret och låter den där fina känslan av att ha gjort något bra infinna sig bara av att stå där i entrén och se nöjd ut. Det dock bara tills jag inser att jag nog är rätt dum i huvudet ändå i all min prestigelöshet och gör mig redo för att återupprätta bilden av mig själv. Sagt och gjort, jag dyker ut i havet av träningsmaskiner...

Efter en kvart hänger jag hjälplös i en ryggmaskin med svetten droppande från pannan och vet inte vad det minst pinsamma sättet att komma ner på skulle vara. Jag drattar omkull på medicinbollen och slår svanskotan innan jag pinar mig igenom fyra armhävningar. Jag sväljer impulsen att ropa på hjälp när hastigheten på rullbandet ökar av sig själv och när jag kommit överlevande ur situationen bildar jag lång kö till vattenstationen där jag står med hela huvudet under kranen.

De kallar det att komma igång. Jag kan nu kalla det offentlig skam om än med positiva effekter.

För även om jag bara lätt skadade och skämde ut mig själv den där timmen på gymmet så är jag ju faktiskt igång, nu med förståelsen för att allt inte är lika simpelt som det ser ut. Jag har rekryterat en överordnad som har rätt att skrika på mig och åtminstone läst fyra grundläggande artiklar om träning så jag har mitt på det torra. Annars blir det ju som att åka till en djungel utan att veta vad rovdjur, kniv eller eld är – aningslöst och med all säkerhet jävligt problematiskt.

Så mot ett mer hälsosamt leverne och mindre offentlig skam, gott nytt 2013!

Justine Östergren

Krönikör på GD Nöje

junstinesumire@hotmail.com

Mer läsning

Annons