Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den första kärleken glömmer man aldrig

Annons

Man minns alltid sin första. Första crushen. Första förhållandet. Första ligget. Första besvikelsen. Min första relation var en destruktiv sådan. En intensiv förälskelse, som förvandlades till grå vardag med alldeles för mycket undertryckt frustration. Vi vägrade helt enkelt inse att vi vuxit ifrån varandra. Att vi var fel för varandra. I stället klängde vi oss kvar vid tvåsamheten alltför länge. Vi drog ner varandra mot botten. Och efter det oundvikliga uppbrottet var bitterheten det enda som fanns kvar.

 

Förra helgen sågs vi på igen. För första gången på nio år mötte jag min första. Och vi mindes varandra. Känslorna för den första släpper liksom aldrig riktigt taget. Det spelar ingen roll hur lång tid som gått och hur många andra som har passerat sen dess. När vi nu sågs igen bubblade allt på nytt upp till ytan. Lite äldre. Lite klokare. Lite mer distanserade. Vår åldrade kärlek flammade upp som en nyförälskelse.

Min första hette Suede. Vi möttes på mitt pojkrum en natt 1993. Det var MTV som introducerade oss. Och det var kärlek vid första ögonkastet. Förhållandet varade i lite drygt tio år. Vilket var ungefär sex år för mycket. Slutet kom när jag såg bandet dö inför mina ögon på en scen i Hultsfred 2002. Eller. Givetvis dog dom inte. Medlemmar överlevde. Men mitt förhållande till Suede klarade sig inte. Efter den spelningen var dom inte längre mitt band. Och det var först i efterhand som jag insåg att Suede faktiskt inte hade gjort något riktigt bra sen 1996. Redan då var dom kraftigt på dekis.

Jag kan förstå att dom som just nu befinner sig där jag befann mig 1993 – i desperat behov att hitta något som mentalt bara sveper iväg dom från sitt pojkrum/flickrum – tycker det är rätt nostalgipatetiskt av mig att plötsligt återupptäcka ett så bredbent och teatraliskt band som Suede. Men tro mig – bakom alla cyniska hitsinglar och försök att sälja fler skivor, finns det ett band som verkligen betydde allt. Ett band vars mest mediokra singelbaksida fortfarande knäckte alla konkurrenter.

Om man bortser från bandets två sista album, som i dag mest känns som en vulgär otrohet mot mitt förhållande till bandet, så har Suede producerat den mest imponerande katalog som skapats under min livstid. Så är det bara.

Förra torsdagen såg jag Suede live på nytt. Samma scen på samma festival i samma by. Men den här gången var dom bokade som ett nostalgiband. Och jag misstänker att det gör mig till en nostalgipublik. Jag som alltid hatat all form av nostalgi. Men spelningen var helt jävla suverän. Sen dess har jag inte kunnat sluta lyssna på något annat än soundtracket till min första kärlekshistoria.

Jag har alltid hävdat att Manic Street Preachers lärt mig allt jag kan om vad som krävs för att vara en bra människa. Om att ha hjärtat på rätt ställe. Men när jag i förra veckan såg Suede insåg jag att dom har lärt mig något mycket viktigare. Det var dom som lärde mig hur det är att vara en riktig människa. En sån med brister, fel, missriktad passion och drömmar som troligtvis aldrig slår in.

Mer läsning

Annons