Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den trista homoschablonen

Annons

För vissa människor verkar Pridefestivalen vara något fånigt jippo som nollåttorna kan ha för sig själv. Att vi i Sverige ska behöva en Pridefestival var något helt befängt, sa en man jag träffade härom veckan. I Sverige är vi redan så fördomsfria så det behövs inte, sa han. Visst har han en poäng med tanke på att minst sju länder i världen har dödsstraff mot homosexuella och i ännu flera länder så blir HBT-människor inte bara förföljda utan också slängda i fängelset.

Man skulle lätt kunna förklara det med att det är intoleranta religiösa som styr i de länderna men kolla bara åt våra närmsta grannar österut. När de försökt haft Pridefestival i Baltstaterna då har festivaltågen blivit attackerade och polisen har knappast hjälpt dem.

Jämfört med det är det såklart busenkelt att vara homo-, bi- eller transsexuell i vår huvudstad. Men åk till Hofors, Ockelbo eller varför inte till Gävle. Där kan det fortfarande vara minst sagt livsfarligt att två män går ut offentligt hand i hand. Flera av mina elever tycker det är jättekonstigt att jag känner homosexuella. Men jag ska inte göra narr av dem. När jag var i deras ålder var det sjukdomsklassat att vara homosexuell i Sverige. Visst är jag gammal men det är bara trettio år sedan.

Vad jag däremot tycker är trist är den schablon av den homosexuella mannen (men även kvinnan) som förs ut; extremt sexuellt explicit, bär bara rosa skjortor och lyssnar bara schlagers.

TV-serien Queer as folk som gick för några år sedan spädde bara på den myten och tidigare år så har Pride Park varit full av artister som Pernilla Wahlgren, Shirley Clamp, Lili & Sussie, Kicki Danielsson & Anne-Lie Rydé. Artister som bara folk på gratisnöje en onsdag och homosexuella bryr sig om. Men vad händer om du är en kille som gillar killar och föredrar Belle & Sebastian eller Metallica? Finns det ställen för dig? I TV-programmet Böglobbyn intervjuade de en person som hade just det problemet; om han var intresserad av dejta/ragga så var det schlagerhits som gällde.

Men i år har faktiskt Pridefestivalen lyssnat på kritiken och breddat sin repertoar. Att årets tema är öppenhet gör att vi inte bara att man kan höra Arja Saijonmaa göra klassisk schlager, du kan även möta Buck Angel, känd som världens första FtM-porrstjärna (Female to male, alltså han föddes som kvinna och har genomgått ett könsbyte), tillsammans med prisbelönta porrskådespelarna Scott Spears och Michael Brandon. De har även operakväll idag, fredag, och häromdan så var det rockkväll. De hade verkligen letat efter gayrockband men det verkade vara lika svårt som att hitta en homosexuell ishockeyspelare.

Det enda jag kan tycka verkar tråkigt är att de håller fast vid så mycket som var bättre förr, är det inte Lili & Susie på schlagerkvällen så blev det Treat på rockkvällen. Varför fastna i något gammalt sunkigt 80-tal? Även HBT-personer vill väl vara hippast i stan och inte vara någon som helst hänger på Golden Oldies? Men alla festivaler just nu verkar bygga på nostalgi så det är väl bara logiskt. Kanske är det jag som är så fördomsfull som trodde att bögarna och flatorna ville vara hippast i stan.

Peter Alzén

Mer läsning

Annons