Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det är skönt att inte veta något

Annons

Det är dagen efter den stora firmafesten. Köttbullarna. Showen. Snapsen och ölen. Skumtomtarna. Det är helt enkelt dagen efter det årliga julbordet. Och jag vet ingenting. Jag vet inte vem som blev fullast. Vem som gjorde bort sig. Vem som hotade chefen med spö. Vem som råkade ligga med fel person. Det är dagen efter och jag vet helt enkelt inte vad som hände.

Som tur var finns det en fullt naturlig anledning till att jag inte har en aning om vad som hände på firmafesten i går – jag drog nämligen hem. Efter kaffet, pepparkakorna och det avslutande Abba-medleyt på showen drack jag upp den sista ölslurken och knallade hem. Dansgolvet och baren fick klara sig utan mig. Så även om jag inte vet vad som hände i går så är jag 100 procent befriad från ångest. För vad som än hände var det inte jag som gjorde det. Och det är allt man behöver veta dagen efter firmafesten.

Att gå på firmafest är egentligen bara en förlängning på att gå på klassfest. Det är en fest där man inte väljer sina polare. I stället ska man festa med dom som man råkar dela sin kontorstid med varenda dag. Somliga av dom gillar man skarpt, andra har man lite svårt för och en del av dom har man absolut inget gemensamt med. Och för att festen inte ska bli stiff och konstig och tystlåten så bränner alla på med sprit. Mycket sprit. Det är då legenderna skapas.

2007 hade vi tjejen som däckade på toaletten, vaknade upp och tyckte att allt papper inne på toan utgjorde en brandrisk. Så hon ringde in säkerhetschefen. 2006 hade vi tjejen – en helt annan tjej – som plötsligt blev så trött av snapsen att hon somnade mitt på dansgolvet.

Varje firmafest skördar helt enkelt sina offer. Alltid är det någon som gör bort sig. Precis som på klassfesten alltså – det är alltid någon som brakar igenom. Någon som tycker att livet är råjobbigt då det är dags att knalla tillbaka till vardagen på måndag morgon.

Det är ganska intressant att det alltid ska bli så. Att gå på firmafest/klassfest är som att spela rysk fylleroulett med sina arbetstidskamrater. Alla vet att någon kommer att göra bort sig, men ingen vill hålla igen. Utom jag den här gången. Jag var inte på humör. Så jag gick hem.

Är jag bara på jobbet tillräckligt tidigt i morgon så kan jag nog räkna ut på mina kollegors tonfall och hållning vem det var som gjorde bort sig i år. Vem det är som kommer bli 2008 års motsvarighet till de senaste två årens däckade tjejer. Det vore ju kul om det inte blev en hattrick i däckade tjejer. Det börjar kännas gammalt. Redan gjort. Så i år hoppas jag att det var någon av snubbarna som gick för långt.

Jaja, vi får väl se i morgon. Det enda jag vet just nu är att vad som än hände, så var det inte mitt fel. Och det känns faktiskt rätt skönt. Så smart och kalkylerat mogen var jag aldrig då det var dags för klassfest back in the days. Kul att man kan bli smartare med åren.

FÖR ÖVRIGT...

…borde du gå in och youtuba Twiggy Frostbites video till ”Heroes” om du inte redan gjort det.

HÅKAN DURMÉR

Krönikör på GD Nöje

Mer läsning

Annons