Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det finns priser – och så finns det priser

Annons

Veckans roligaste meddelandetråd: ”Hej på er!” Ursprungligen skapad av Johan Storm och skickad till 129 personer. Efter bara två svar droppade två personer av från konversationen. Och sen droppade dom av en efter en. Då jag lade mitt svar ”Tror ni alla dom som lämnat kommunikationen röstade på Anna Järvinen?” var vi bara 107 personer kvar i tråden. Något ögonblick senare var vi 106.

Nu var i och för sig inte meddelandetråden ”Hej på er!” så satans roligt utformad. Men den var ändå det roligaste som damp ner i min Facebookinkorg den här veckan. Och det kanske mest säger en del om hur förbannat tråkig den här veckan har varit. Men även om Johan Storms massmeddelande inte var så spexigt i sig, var innehållet desto roligare – en allmän uppmaning till alla att rösta på hans brorsas band The Sound Of Arrows i kategorin Årets Pop till P3 Guld.

Det finns priser. Och så finns det priser. Det finns priser som inte betyder ett skit. Priser som snudd på automatiskt vinns av den med flest Facebookfollowers. Priser som delas ut av demokratiska artighetsskäl. Det finns så många olika priser att vi alla skulle kunna vinna ett – bara vi ville det.

Men så finns det även priser som P3 Guld. Priser som faktiskt betyder något och som har en ordentlig tyngd.

Det var när eftertexterna till Kulturnyheterna rullade i tisdags som jag först såg att den utflyttade Gävleduon The Sound Of Arrows hade blivit nominerade till ett P3 Guld. I normala fall är jag inte så pretto att jag kollar på Kulturnyheterna. Det var bara flyt att jag passerade förbi då eftertexterna flöt fram. Och egentligen borde jag nog ha blivit förvånad. Men det blev jag inte.

Jag kommer inte ihåg när eller ens vart det var jag såg Stefan Storm live första gången. Men jag minns att han körde solo. Och att det lät halvsurt. Nervöst. Ofärdigt. Men redan då sken hans oklanderliga referensram igenom. Samma referensram som han nu har tagit till perfektion tillsammans med kompanjonen Oskar Gullstrand på The Sound Of Arrows debutalbum ”Voyage”.

När man kollar pressklippen om ”Voyage” hittar man formuleringar som ”...fruktansvärt bra popmusik...” och ”Ett av årets bästa svenska popalbum”. Fast till skillnad från när man läser om andra Gävleband kommer hyllningarna inte från Gefle Dagblad och Arbetarbladet. I stället är det Gaffa, Sonic, DN, Expressen och brittiska NME som plockat fram sina hypelexikon.

Jag försöker bara sätta saker i perspektiv här. Oavsett vad som brukar hävdas om profeter och deras hemstäder är det en sak att få strålande recensioner på hemmaplan. Att få det på riksplanet är en helt annan grej. Och att bli nominerad till landets tyngsta musikpris mot bland andra Jonathan Johansson och Anna Järvinen är definitivt en helt annan grej.

Men The Sound Of Arrows förtjänar varenda mikroliter trycksvärta som hittills lagts på dom. De förtjänar varenda välkammad indiehyllningskör, som stämts upp runt om i världen. För om deras tidigare ep ”Into The Clouds” var bra, är albumet ”Voyage” helt sensationellt.

Synd bara att så många droppade av så kvickt från meddelandetråden. För nu lär The Sound Of Arrows få det tufft mot Jonathan Johanssons sms-röstande armé. Men vad fan? Du kan väl bränna iväg tre spänn på en sms-röst? Det är det lätt värt.

Håkan Durmér

Mer läsning

Annons