Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det grötiga kollektivlivet

Annons

Man skulle kunna säga att vi människor är som gröt. Först är vi som de små havregrynen. Vi är små, torra, sköra och ensamma.

Sen blir vi mjuka och kokar ihop så att det ena grynet inte kan skiljas från det andra. Vi klibbar ihop och blir nästan upplösta.

Tillsammans blir vi en stor gröt som är varm, god och nyttig. Ganska vacker också. Jag tycker faktiskt att gröt är vackert. Ja, då är vi inte små, torra och isolerade längre. I stället är vi mjuka, varma och sammanklibbade. Då är vi en del av något som är större än oss själva. Och ibland känns ju livet som en enda stor gröt. Tycker ni inte det? Förlåt, jag står och drömmer. Ska ni ha en klick?

Ja, är det inte mysigt när Gustaf Hammarstens karaktär Göran i filmen ”Tillsammans” står och filosoferar vid spisen med en kladdig, brun havregrynssörja framför sig? Han drar paralleller mellan gröten och det kollektiva livet och all dess kärlek för de yngre och gör, enligt mig, ett rätt bra försök. Dock når det kanske inte hela vägen fram.

Hade det nu inte varit så att jag själv delar bostadsyta med tre andra människor hade jag kunnat driva iväg på Görans tankegång, men med fötterna på jorden och kroppen mitt i ett så kallat kärleksfullt kollektiv blir jag tvingad till att inte hålla med. Det är inte alltid en dans på rosor.

I två månader har jag bott på detta vis. Jag och tre andra människor. Att tre av oss fyra känt varandra större delen av våra liv gör inte heller allting så mycket enklare. Det är ändå fyra individer med olika uppväxter, rutiner och framför allt värderingar som måste göra bästa möjliga insats på 60 kvadratmeter. Låter egentligen inte så utmanande. Men tro mig, det är det.

Jag tror i ärlighetens namn att allt flöt på utan problem i vårt kärleksfulla lilla kollektiv i uppskattningsvis 20 minuter. Sedan lämnade någon disk på vardagsrumsbordet, vilket är det mest återkommande (och mest idiotiska) anledningen till att tjafsa och sedan den stunden verkar det inte finnas någon hejd på alla irritationsmoment i lägenheten. Överallt ligger det smutsstrumpor som tydligen inte tillhör någon, nycklar försvinner och alla är misstänkta, ingen är ansvarig för att köksfläkten flög åt helvete och så vidare. Och kanske den mest klassiska kommentaren i alla kollektiva hem; VEM FAN HAR ÄTIT MIN MAT?!

Jag har bott i många olika konstellationer de senaste åren, och alla har de varit lättare att anpassa sig till än till kollektivlivet. Jag har bott ensam, jag har varit inneboende hos en familj, jag har haft flertalet inneboende hos mig och inte att förglömma har jag bott i föräldrahemmet. Men alla ovanstående har en gemensam nämnare och det är inget mindre än regler och vem som bestämmer dessa. Det har liksom alltid funnits en klar ledare. I och med att det inte finns det här i kollektivet resulterar det ofta i en hel del absurda diskussioner och fullkomligt onödiga dispyter.

Men vet ni, det är rätt kul att betrakta. Med några övervakningskameror och 50 liter sprit har vi ju en programidé som Kanal 5 skulle skita på sig av i ren extas. Och det är ju inte så tokigt. Sen är allting runt kring dessa småtjafs kanske inte vackert som gröt och kanske inte större än oss själva, men det är rätt skönt att ha bra personer omkring sig. Man måste ju se positivt på det hela.

Hellre äta gröt tillsammans än fläskfilé ensam?

JUSTINE ÖSTERGREN

Krönikör på GD Nöje

justinesumire@hotmail.

Mer läsning

Annons