Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det var en gång en skogshuggargosse

Annons

Det fanns en gång, inte så långt från där du bor, ett underbart slott. Där bodde en klok kung och en vacker drottning. De hade tre barn – en gosse och två flickor. En dag när den äldsta prinsessan var ute och red på sin vita häst fick hon se en smutsig pojke sitta och vila vid dikesrenen.

”God dag vackra prinsessa!” ropade pojken. Prinsessan höll in sin häst och tittade länge på gossen.

”God dag du morske gosse, svarade prinsessan. Vem är du som så frankt vågar tilltala mig?”

”Åh, jag är bara en enkel skogshuggargosse. Jag jobbar hårt med min såg och min yxa och bygger mina muskler i skogen varje dag. Se så stark jag är!”

Knappt hade han sagt det förrän han bröt pinnen han höll i handen mitt itu. Han mötte prinsessans blick och log och fortsatte: ”Vem är du?”

”Det vet du väl?” svarade prinsessan.

”Ja, jag vet att du är prinsessa, men jag frågar ju vem du är. Vem är du innerst inne?”

”Det har jag aldrig tänkt på”, sa prinsessan och satt av. Utan att tveka slog hon sig ner i gräset bredvid pojken och betraktade honom. ”Vilken märklig människa”, tänkte hon, ”som bara genom att sitta bredvid mig får mig att känna mig hel och lycklig på ett sätt jag aldrig gjort förr.”

De båda ungdomarna började prata. Om vanliga saker. Pojken berättade otvunget för prinsessan hur man ska hålla yxan då man hugger och hur man bäst bär hem de tunga stockarna för att undvika skador.

Till sist stampade hästen otåligt i marken och prinsessan sade att hon måste hem.

”Om du vill kan du få följa med?”

”Åh, får jag det? Det vill jag gärna. Kanske vill även dina syskon lära sig hur man bäst bygger muskler i skogen?”

”Det tror jag säkert”, sade prinsessan och så red de tillsammans iväg mot slottet på den vita springaren. Prinsessan fram och pojken bak.

Åren gick och pojken tog en dag mod till sig och friade. Prinsessan blev glad och sade ja, ja, ja. Men kungen blev fundersam.

Han visste ju att prinsessor och prinsar inte får springa runt och välja precis vem som helst till gemål. Vad ska alla människor utanför slottet tycka? Kungen funderade och funderade och eftersom han var så klok kom han också på en bra lösning. Han samlade sin familj i tornrummet och sade: ”För att folket, precis som vi här i familjen, ska tycka om och stödja detta giftermål är det bäst vi spelar in en liten hemvideo.”

Det blev helt tyst i tornrummet. Den vackra drottningen tittade ut genom fönstret och de båda ungdomarna ner på sina skor.

”Vi spelar in en liten snutt där vi verkligen bemödar oss om att det vi säger verkar vara skrivet av någon annan och att vi inte alls håller med. För att förstärka bilden kan vi lägga oss vinn om att läsa knackigt innantill på skrynkliga små lappar och att nästan aldrig titta på er två, trots att vi pratar om er.”

Nu tittade de unga tu ut genom fönstret och drottningen ner på sina skor. Men kungen är kung och så fick det bli.

Både kungen och drottningen lyckades, tack vara många års medieträning, verkligen spela helt ointresserade och känslokalla inför de ungas kärlek på videon, och den kloke kungens plan lyckades märkligt nog. För folket utanför slottet, de älskade mer än någonsin sin prinsessa.

Och den hon valt att gifta sig med.

FREDRIK NILSSON

freddenilsson75@hotmail.com

Mer läsning

Annons