Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Du gamla, du fria..?

Annons

Den 17 maj var det, som de flesta förmodligen vet, Norges nationaldag. De blå, vit, röda galningarna på västfronten firar denna dag med sådan pompa och ståt att Babsan i sitt vildaste utstyr bleknar i jämförelse. Det är den, utan tvekan, främsta dagen av fest och firande under hela året för norrbaggarna och denna dag faller ju om något under kategorin nöje, kanske med en liten fot in i kategori hejdlös patriotism.

Jag har själv aldrig upplevt nationaldagen i grannlandet förrän nu i veckan, och det jag såg mina vänner, behandlar jag med mycket blandade känslor. För hade aldrig kunnat ana vad jag skulle få se. Det kom som en smärre chock. För som svensk – uppväxt i Sverige – har jag firat vår dag den 6 juni återhållsamt, oftast med några små dekorationsflaggor i jordgubbsskålen och ett väldigt, väldigt tyst glad nationaldag allesammans... Nästan som att man fått skämmas.

I bästa fall har jag fått fira med en Norrlands Guld och en blågul marsipantårta som dessvärre smakade skit. Detta är alltså vad jag har att gräva fram ur arkivet ”Nationaldag i Sverige”. Så ni kan kanske sätta er in i min situation när jag den 17 maj stod där mitt i Oslo, mitt i kaoset, mitt i norsk eufori och hade ingen som helst kontroll över helvetet som brutit löst.

Där och då önskade jag innerligt att jag fått militär träning. Och kanske en sociologisk utbildning. Människor hade styrt ut sig i gräsligt pyntade folkdräkter, spädbarn hade fått små gubbhängslen i norska färger, kungen vinkar överlyckligt från sin balkong, folk sjöng (läs; vrålade) i ostämma den evigt långa nationalsången och flaggorna viftades så intensivt att man blåste in i skyltfönster och fasader. Typ. Det kom så oförberett. Det jag kunde göra var att blunda och krypa ytterst tyst efter väggarna och försöka få fram svaret på hur det kan vara sådan skillnad mellan oss och dem och hur vi firar.

Jag ser det patriotiska i det hela. Ett enat folk som kämpat till självständighet, genom belägringar och kriser och nu årligen firar landet de vann tillbaka. Jag ser det. Men vafan. Varför sitter vi några timmar därifrån den 6 juni och tycker det är lite fult att sjunga nationalsången? Gustav Vasa blev vald kung, det är röd dag och god stämning. Bara för att vi inte har varit i krig på evigheter eller haft några uppenbara fiender någonsin skulle jag personligen vilja fira landets dag med något mer än en osmaklig marsipantårta.

Nu är jag dock inte den största patrioten av oss alla, snarare den raka motsatsen. Men en extra dag med festligheter tackar jag ju inte nej till och att blåsa bort det rasistiska dammet från ett överhypat alla-är-lika-värda-fenomen har jag velat göra länge. En värdig festfaktor för och i landet lagom är allt vi behöver, med eller utan hiskeliga folkdräkter på spädbarn och vräkiga flaggor, med eller utan militär- och sociologisk träning.

Gustav Vasa var en schysst kung och Babsan är en helt lagom dos pompa och ståt.

Heja Sverige!

Justine Östergren

Krönikör på GD Nöje

justine.ostergren@hotmail.com

Mer läsning

Annons