Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En konsert för kropp och själ

/

Annons

Det var en hel del nostalgi i luften när Robert Wells mötte Sandvikens Symfoniorkester. I den sitter nämligen ett par musiker som var med när det hela startade, när ett ungt popsnöre med klassisk skolning i grunden hade kommit på att han ville spela rock med en symfoniorkester. Det blev med Gävleborgs Symfoniorkester, som orkestern i Gävle hette på den tiden, nämligen 1989. Och där satt Skepparna och Hans-Åke, då som nu.

Med orkestern i Gävle startade Robert ett koncept som gett honom ära och berömmelse och hans publik många härliga upplevelser. Som nu i Sandviken. Det här var en konsert med hjärta och med hans favoritingredienser, en duktig orkester, en dansande dirigent, Ulf Wadenbrandt, som har ännu längre hår än Robert, dessutom blont, inte att förglömma kompgruppen som spelat med honom i alla år, Lars Risberg, bas, och Roine Johansson, trummor.

Rhapsody in Rock blev ett framgångskoncept för Robert Wells och nu är det i Kina som han ger de stora spektakulära konserterna, berättade han.

I Sandviken var konceptet mer intimt men svängigt så att det förslog.

Både Robert och dirigenten Ulf vet hur man tänder en publik och får den att klappa och jubla. Det blir en total feelgood-upplevelse. Själv är jag imponerad över hans förmåga att förvandla pärlorna ur den klassiska repertoaren och ge dem en svängig och ofta boogie woogie-rytmisk dräkt.

Och däremellan till något både ljuvligt och vackert, som när han tar andra satsen ur Beethovens pianosonat Pathétique, och med hjälp av arrangemang för orkester förvandlar den till en liten pianokonsert.

Eller när han svänger loss i Brahms Ungerska danser så att ingen kan sitta still. Ett oslagbart nummer om man vill få med sig publiken, berättade han. Till den har han till och med fått vår kung på fötter.

Robert månar om den kommande pianogenerationen och tillsammans med Ulf håller han pianoskola i Trollhättan. En av hans elever, elvaåriga Alice Power, om jag uppfattat namnet rätt, var en överraskning under konserten.

Hon imponerade stort med Minutvalsen av Chopin och ett Leroy Anderson-nummer där hon spelade fyrhändigt med Robert. Gissa om hon knep kvällens applåd.

Men det var innan Sandvikens Folkets hus förvandlades till en gospelkonsert, med ett Elton John-nummer. Halleluja! Det här var en konsert för kropp och själ. Och nämnde jag att Robert är en oerhört skicklig pianist? Men det visste ni nog redan.

Kerstin Monk

Mer läsning

Annons