Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En lättsam jul – för en gångs skull

Så har julen ännu en gång klampat in för att göra oss alla kärleksfulla, köpgalna och stressade. Som alla andra år. Mina känslor om juletiderna är väldigt blandade, det varierar starkt från år till år och det antar jag har med något så simpelt som livs­utveckling att göra, man lär ju sig vad man själv gillar i takt med att åren går.

Annons

I mina yngre dar var julen den absoluta höjdpunkten, jag tyckte till och med att vintern var den enda riktigt bra årstiden med just julen som grundpelare till den åsikten. Julklappsinköpen planerades friskt redan i augusti, jag plöjde Ica-diskar på jakt efter den perfekta prinskorven (trots att någon aldrig skulle låta mig laga julmiddagen) och så sent som förra året fick jag min familj, under hot förstås, att skriva fulländade rim till varenda inköpta paket. Hysteriskt. Desto värre var det med pyntet under dessa år, det skulle vara julgranskulor överallt och små tomtar i varje vrå och skulle någon mot förmodan råka komma i min väg när jag var som mest sinnesrubbad kom denne med garanti ut ur molnet iklädd en röd rock och med lösskägg i diverse kroppsöppningar. Så pass liksom.

Allt det där har förändrats en hel del nu, juletider 2010 som det är. Till min egen förvåning har jag varit fullkomligt likgiltig till allt som har med julen att göra, med undantag för resan hem till allas vårt Gävle. Jag missade första advent. Och andra. Och tredje. Det trots att jag i hela mitt liv varit väldigt noggrann med att dessa små högtider kan användas som godtagbara ursäkter för brakmiddagar med nära vänner med kännbar mängd alkohol i utkanten. I år drack jag te och kollade på ”Vem Vet Mest” i min ensamhet, ovetandes om att mina vänner i Gävle förmodligen levde rövare och tände allt som gick att tända på. Jag missade även Lucia och firandet som kommer i samma veva med lussebullar, människotåg med falsk sång och långa vita unisex-klänningar. På något sätt hade jag velat haka på spektaklet men i efterhand är jag rätt glad att jag i stället stod ovetandes om Lucia på mitt jobb och smygsmuttade på en kaffe Baileys.

Den slutsats jag kan dra av detta är att jag antagligen uppskattar magin och alla små happenings som kretsar kring julen, men vill kunna välja att avstå om jag så vill. Och det har ju gått märkligt bra här i Oslo. Med undantaget från den där jävla Mariah Carey och ”All I Want For Christmas is You”. Såklart. Den kommer man aldrig ifrån, bara att acceptera. Därför passar det mig utmärkt nu i år när jag totalt missat alla upptrappningar till den storslagna julen att jag ska fira aftonen på det kanske mest provokativa sättet; att byta ut den traditionella julmaten mot lite koreanskt. Vi kanske till och med skiter i granen. Vi skiter förmodligen i julklappsrim också med hänvisning till den nervösa stämningen förra året. Vi gör lite som vi vill.

Hade jag för fyra år sedan sett dagens jag i full färd med att strunta i julens alla attribut hade jag antagligen byggt mig en lätt tveksam tidsmaskin bara för att kunna åka fram i tiden och sparka mig själv i huvudet. Det är dock andra tider nu och jag gläder mig åt det fina i att få umgås med mina kära, äta god mat och bara vara hemma.

Bara jag inte låter avresedatumet hem också gå mig förbi, då har jag ett problem. Ett problem större än Mariah Carey.

JUSTINE ÖSTERGREN

Krönikör på GD Nöje

justine.ostergren@hotmail.com

Mer läsning

Annons