Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En serbisk film som ger avsmak

Jag läste ett inlägg på Facebook som en god vän hade skrivit. "Vad du än gör, se inte "A Serbian Film"! Jag önskar att jag aldrig sett den."

Det här är ett sådant råd man aldrig lyssnar till.

Annons

För sådana som mig fungerar bara omvänd psykologi. Det här är en film man inte får se. En film som inte borde skapats. Jag tänkte att folk måste överdrivit. Jag tänkte att jag självklart måste se den.

"A Serbian Film" spelades in under 61 dagar i Belgrad i Serbien. Filmen släpptes i Sverige i slutet av förra året och handlar om en före detta porrstjärna som känner sig bortglömd och misslyckad. Han får ett erbjudande av en filmregissör, som kallar sig konstnär, att spela in en ny film. Vad han inte får veta är filmens manus och under inspelningen börjar han inse att han utsätter sig själv och andra för vidriga sexuella övergrepp.

Filmen totalförbjöds och cencurerades i flera länder. I Sverige gavs den ut med en åldersgräns på 15 år.

Regissören Srdjan Spasojevic har bott i Serbien i över 20 år och ville göra en film som var hemskare än de upplevelser han själv varit med om i Serbien.

Jag gillar filmer som utmanar och ifrågasätter det mänskliga förståndet. Men "A Serbian Film" går ett steg för långt och jag ser inte kopplingen mellan regissörens syfte och det färdiga resultatet.

Varför har "A Serbian Film" fått så starkt genomslag? Är det för att filmen faktiskt är bra eller för att det är en utmaning att kunna härda ut ända till slutet?

På internetforum kan man läsa att det har utvecklats en sport kring den här typen av filmer. Betraktarens gränser utmanas genom att historien hela tiden förvärras. Den som klarar av att se hela filmen vinner.

Jag är osäker på om jag gör "A Serbian Film" en tjänst eller björntjänst genom att skriva om den. Kanske bör man låta den verka i det fördolda. Men trots att jag själv lockades av att se den på grund av att min vän avrådde mig så tror jag ändå att det är klokt att skriva om den. Vi drivs alla av en viss nyfikenhet och med den nyfikenheten kommer också ett slags ansvar. Vårt ansvar är att avdramatisera.

"A Serbian Film" är inte ett mästerverk och blir inte heller särskilt spännande bara för att den våldsamt försöker utmana våra moraliska ståndpunkter. Filmen lämnar mig med en känsla av avsmak. Provokation utan mening ger inte mer än så.

Veckans filmtips: I filmen "The Tree" får vi följa en bohemisk familj som bor på landsbygden i Australien. En dag avlider plötsligt pappan i familjen och Dawn, nu ensamstående med flera barn, måste gå vidare. I trädgården står ett ståtligt magnoliaträd som aldrig slutar att växa och trädet blir en symbol för pappans död. Men på grund av torkan ligger trädets rötter för nära marken och hotar att förstöra familjens hem.

"The Tree" lyckas porträttera barnens känslor på ett beundransvärt vis. Barnen får vara egna individer och deras känslor tas på lika stort allvar som de vuxnas.

Ett drama som stundvis ger knip i hjärtat men filmen lämnar mig med en värme som fortfarande håller i sig.

STINA LOMAN

Filmkrönikör på GD Nöje

stina.loman@gmail.com

Mer läsning

Annons