Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En tidsresa till tonåren

Annons

Tonårsångest. Helt plötsligt var jag där igen. Förvirrad och femton. Och med huvudet fyllt av fester. Hemliga fester. Fester som inga föräldrar kände till. Och hela tiden denna innerliga känsla av att vilja bort, vilja något annat, vilja vara något annat. Och ingen, ingen, ingen är det som förstår.
Min tidsresa bakåt, med tillhörande känslor, började med att jag skulle göra en intervju med Charlotta Cederlöf. För att komma in i hennes författarskap ordentligt så ville jag ju så klart läsa hennes romaner jag ännu inte läst, ”Och likväl rör hon sig” och ”Hello Love”. Under helgen som jag plöjde dessa böcker var jag inte längre 25-åriga Marie i Gävle. Jag gick in i boken och blev den huvudperson som till viss del var jag en gång i tiden. För det spelar liksom ingen roll om Charlottas böcker utspelar sig i Bomhus, Gävle. För det kunde lika gärna vara i Irsta, Västerås.
Hålor som hålor, ångest som ångest, kärlek som kärlek. Överallt finns det tonåringar, de där unga förvirrade som bara vill vill vill. Någonting. Men som distraherar denna vilja med att försöka fly verkligheten på olika sätt. Överlevare som man är så hittar man ju alltid sina utvägar.
Som grädde på moset så avslutade jag denna helg med att gå på bio och se ”I taket lyser stjärnorna”. En oerhört känslostark film som enkelt kunde spränga sig in till mitt hjärta. Min gard var liksom redan bortslagen. Och ännu en gång hamnade jag på högstadiet igen.
Ganska ofta skuldbelägger jag Västerås för allt dåligt. Denna hårda gråa stad där det inte existerade något sorts musikliv alls. Och denna lilla håla Irsta där alla skulle spela handboll för annars var man utanför. Vilket gjorde att det tog ett litet tag innan jag insåg att det faktiskt fanns någonting för mig där bortom villaområden och handbollscuper.
Men just när all hemstadsilska bubblade som allra värst så fick jag se att Osten af Mozzarella skulle spela på Kungen i Sandviken. Fredrik Engström som alltid kallades Osten. Han som gav ut låtar på kassettband under namnet Irsta connection. Jag letade snabbt upp ett gammalt kassettband och lyssnade på Osten och hans polares fantastiska rim om gårdsledare, mattanter och sköna Irstaprofiler. Jag kunde bara le. Och plötsligt såg jag allt i ett betydligt ljusare skimmer. Plötsligt studsade alla de härliga Irstamänniskorna fram. Jag började minnas de fruktansvärt roliga festerna, de supersköna Irstakillarna (Osten & co) och mina dåvarande bästa vänner. Och även om vissa saker kändes, och fortfarande känns, svartare än svartast så finns det ändå många fina minnen från Irsta.
Och när Fredrik Engström klev upp på scenen på Kungen som Osten af Mozzarella och drog av låten ”Byhåla”, då kändes allt väldigt fantastiskt. Jag blev lika ivrig som de som studsade och skrek framför scenen. För jag och Osten är ett så fullständigt bra bevis på att man kan klara sig strålande utan att briljera i handboll, trots att man kommer från Irsta.
MARIE BJÖRK

Krönikör på GD Nöje
bjork.m@hotmail.combjork.m@hotmail.com

Mer läsning

Annons