Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett bränt barn som skyr gymmet

Efter många mörka, kalla och förbannat trista månader inom Nordens olyckliga koordinater tycker jag maj kommer som en räddning varje år.

Annons

Maj är lite som en första klunk vatten efter en lång ökenvandring, som en skaldjursplatå efter fasta eller varför inte som en offentlig toalett utan kö när det kniper som värst. Likna det med vad man vill.

Hur som helst är det lättnad och flykt från allt vad blöta strumpor och Cocillana heter och maj ska definitivt ha äran för att ha väckt oss med cymbaler efter vinternarkolepsin och nu låter oss se något så trevligt som tussilagos i diket i stället för sladdspår och någon förvrängd bilkaross.

Men i takt med att man börjar uppmärksamma den lätta solbrännan på kinderna och pröva fötterna i ett par sandaler förflyttas också fokuset från vädret till kroppen. För ju mer solen skiner desto tunnare kläder kommer på och inte oväntat kommer då också insikten av att man har lika lite självdisciplin och fokus på hälsa som en fet unge med lågt blodsocker i en godisbutik.

Man börjar fundera på var allt egentligen gick fel och slår sig hårt i pannan när man besviket minns de svar man gav till alla inviter till träning under vintern.

Nej, jag kan inte följa med på pilates för att jag bakar en kladdkaka.

Nej, jag kan tyvärr inte haka på till bodypumpen på Sats för att jag är så förbannat mätt efter Frisco-målet jag precis dinerat på rekordtid.

Nej, jag kan inte gå till gymmet för att... jag sitter så skönt här.

Det må förvisso varit den ultimata lösningen just då, så som det kan kännas många gånger när man slipper undan något man anser vara jobbigt, och jag ska inte sticka under stol med att jag förnöjt suttit på röven i sällskap med en påse chips och tyckt att jag har det så himla bra samtidigt som de andra traskar två kilometer i yrvädret för att svettas ihop i en alldeles för upplyst bunker.

Det var en bra idé då... som fick ett snopet resultat nu. För nu när nästan alla i min omgivning är i full gång med att närma sig sitt mål med träning och hälsa inför sommaren står jag här ensam och svag med ett par dammiga träningsskor i handen och vet inte riktigt var eller hur jag ska börja.

Bränt barn skyr elden, heter det ju, och det är med rysningar i ryggmärgen jag minns alla de gånger jag blivit omcyklad av hundraåringar i uppförsbackar och blivit hånad av barn på löpbandet bredvid. Inte förglömmas när kroppskoordinationen levde sitt eget liv på karatekursen och jag vänligt men bestämt blev tillsagd att det helt enkelt inte var min grej efter att nästan smackat läraren i tinningen med mina flygande nävar. Jag har blivit bränd, och har länge skytt elden.

Till vilket pris är den stora frågan.

Min nära relation med chipspåsen hjälper inte ett mördarpass på jobbet. Mina horisontalt liggande timmar i soffan hjälper mig inte att fräsa förbi den där 100-åringen i uppförsbacken. Och bara när jag kan springa länge på löpband utan att dagdrömma om syrgastuber har jag rätt att håna barnet på bandet bredvid.

Nu byter jag min nära relation med chipspåsen mot en lite mer hälsosam inställning. För bättre sent än aldrig har man ju också hört...

JUSTINE ÖSTERGREN

Krönikör på GD Nöje

justine.ostergren@hotmail.com

Mer läsning

Annons