Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ex-faktor och hopplösa krav

Annons

Nästan vi alla har det att tampas med. Ett fragment från förr, antingen något som var väldigt bra eller varför inte ruggigt dåligt – det kanske var både och. Och det är så lätt att påminnas om just den lilla tidsrymden i livet och allt är så skört att det kan väckas till liv av bara en doft, en plats, ett uttryck, en högtid, ett namn och så vidare. Jag pratar självklart om den tid man hade med en väldigt speciell person och alla de känslor som rörs upp när man väl börjar tänka på denne. Eller varför inte träffar dem? Allra helst i en helt oförberedd situation, för största möjliga tragikomiska vinkel.

Det fascinerar mig väldigt mycket, det här med människans strävan att alltid bli lite harder, better, faster, stronger så att säga. Det känns som ett krav med stort K att alltid gå med vinst i och med att tiden går och ju äldre vi blir desto rikare, snyggare, hälsosammare, intelligentare och mer världsvana ska vi vara. Det är nästan tröttsamt. Men aldrig är det väl så tydligt att vi ska utstråla en komplett framgång som när vi stöter ihop med ett ex.

Jag har stor förståelse för det komplexa men samtidigt så sjukt simpla psykologiska tankegångarna hos en människa. Att känna sig önskad och behövd är ett stort behov. Att känna sig åtrådd och avundad är såklart det ultimata. Så då är det inte så konstigt att vi ska visa oss så fantastiska och strålande lyckliga när någon som en gång haft en för sig själv (och inte längre har det) glider förbi. Man har det liksom i huvudet; jag ska vara så snygg att alla inom tjugo meter radie bleknar till Susan Boyle i jämförelse, jag ska vara så übersöt, lycklig och sprudlande att en diabetiker skulle kräkas och bara vara en sådan fantastiskt varelse så att exet i fråga går hem och rakar av sig allt hår och skruvar metall i knäskålarna som straff för att han lät mig gå.

Synd bara att det aldrig riktigt blir så som man tänkt sig.

När jag nu väl springer in i det känslosamma fragmentet från förr går ingenting rätt. Förutom att jag är bakfull och andas ut en omisstaglig ånga av Minttu har jag inte brytt mig om att borsta mitt hår vilket resulterat i att mitt ex precis står och betraktar ett gasigt vrak av hårtussar. Jag scannar situationen, ser inga flyktvägar. Har ingen utvecklad plan av distraktion så jag kan springa för mitt liv. Jag kapitulerar, trots att jag hellre hoppat runt naken bland häcksaxar än att vara just där just då. För utöver att min före detta är en skapelse av egen nivå, har han vid sin sida dessutom en vacker blond varelse med välformade tuttar exakt i min ögonlinje och hon fnittrar gulligt när hon skakar min svettiga hand efter en sjukt jobbigt introduktion. Boom – och där gick min framtid som eftertraktad och fabulös. Nu är jag bara ensam och skitful.

I två veckor framöver anstränger jag mig till det yttersta med att vara felfri när jag kliver ut genom dörren men den ende som tycks uppskatta det är fyllot på tvärgatan som jag passerar varje dag. Han säger att jag luktar gott. Suck.

Den enda trösten i denna soppa av känslor och ansträngning är att även om jag alltid är presentabel likvärdig en fallfärdig galning, så vet jag själv att jag bara skulle må bra en ytterst liten stund om mitt ex skulle tortera sig själv i ren saknad efter mig. Jag skulle däremot må bra väldigt mycket längre om jag springer in i någon ny i min värsta stund – och han bara älskar att betrakta mig som det gasiga vraket av hårtussar jag ändå är.

Justine Östergren

Krönikör på GD Nöje

justine.ostergren@hotmail.com

Mer läsning

Annons