Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fascinerande om den kulturella eliten

Annons

Mitt senaste nyårslöfte var att fler böcker skulle läsas och nu undrar såklart vän av ordning, hur går det? Jo, alldeles utmärkt. Efter att startat året med den alldeles fantastiska men grymma ”Jag älskar den pojken” av Bosse Löthén har jag läst romaner av James Ellroy, Dennis Lehane, Johan Skog och Mare Kandre. Även memoarer som Keith Richards ”Livet” och Patti Smiths ”Just Kids” har jag hunnit med. Och nu senast Kajsa Grytts ”Boken om mig själv”.

Kajsa började som gitarrist i bandet Tant Strul men klev efter två punkigt naiva men lysande singlar fram som frontfigur och bandet växte till en mer känslosam feministisk grupp. Efter att hon och bandets klaviaturspelare Malena Jönsson bildat en duo som lutade sig mer och mer mot det sparsmakade och småskaliga någonstans tappade jag mitt intresse för Kajsas musik. Jag återupptog dock kontakten någonstans vid 2003 med skivan ”Är vi på väg hem”.

Parallellt med läsande av boken har jag lyssnat på, inte bara hennes nya alldeles utmärkta skiva ”En kvinna under påverkan” utan även den spotifylista som gjorts till boken: (http://open.spotify.com/user/kajsagrytt/playlist/0IxVbD2jOoTdcE5WJLzj8f Kajsa Grytt – Boken om mig själv ).

Kajsa har aldrig haft några hits, varken med Tant Strul eller i duo och solo. Hennes musik låter, trots den tidstypiska daterade produktionen, alldeles utmärkt i dag. Många av de skivor som jag ratade på 1990-talet får en mycket bättre fräschör nu när jag läser om hennes liv.

Kajsas farföräldrar var överklass och adel, hennes föräldrar blev konstnärsvänster och hon växte upp i ett typiskt bohemiskt 70-tal där konst och musik uppfattades som naturligt. Boken berättar tre historier som givetvis vävs ihop till en enda, den om Kajsas liv. Den ena börjar 1985 på Roskilde när Tant Strul gör sin sista spelning, den andra är nutid och den tredje är den som är den tidigaste delen av hennes liv.

Kajsa Grytt beskriver i boken hur hon hela tiden kämpar mot skivbolag och media, ibland liten framgång men det leder oftare till besvikelse. Åren från 40 och framåt är ett krig som Kajsa vägrar ge upp, för hon tror på sin musik och hon tror på vad hon kan.

Förutom att skriva och sjunga utbildar hon sig till terapeut, hon gör spelningar på fängelser, tonsätter kvinnliga interner, gör duetter med Thåström men når inte ut längre än tidigare.

Vad som gör boken så intressant är, trots att hon som sagt inte haft några hits (det närmaste var Tant Struls ”Dunkar varmt” som är en modern svensk klassiker), är att hon hela tiden gjort det hon trott på. Men hon är inte sen att berätta om sina misstag, sina kärleksrelationer med kända musiker som spricker av olika anledningar. Det är en människas berättelse om den kulturella eliten i Stockholm på framförallt 1980- och men även 90-talet där det fortfarande fanns gott om pengar i skivbolagsvärlden. Även pjäser och böcker kunde hon skriva.

Kajsa Grytt har inga problem att skriva brutalt ärligt om det som är komplicerat, det vet den som följt hennes snart 30-åriga karriär. Från Tant Strul över Kajsa Grytt & Malena Jönsson till soloplattorna löper en snirklig linje av vilja och kunnande.

I dag är hon verkligen i ropet med en skiva som är hennes största listframgång genom tiderna och en bok som borde få de flesta som är intresserade av nutida musikhistoria att bli lyckligare av.

Eller som Kajsa skriver: ”Det är en ny tid nu. Vi måste slipa våra huvuden, våra argument. Jag är inte vad jag äger. Jag är mina värderingar och mina handlingar. Jag är mina tankar om mig själv, andra och världen. Jag är alla. Jag är världen.”

PETER ALZÉN

Krönikör på GD Nöje

peter.alzn@telia.com

Mer läsning

Annons