Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bättre än väntat trots det fåniga upplägget

/
  • Charlie (Hugh Jackman) och hans son Max (Dakota Goyo) kämpar på med sin robot i ”Real Steel”.Foto: Disney

Det vore lögn att hävda att ”Real Steel” såg ut som en bra idé på papperet. Det faktum att komediregissören Shawn Levy skulle stå bakom kameran lyfte inte heller direkt förväntningarna.

Annons

Men ska sanningen fram så är det färdiga resultatet bättre än vad det smått fåniga upplägget gav en antydan om. För hur man ser på det är inte boxande robotar något som man kan ta på allvar i första taget.

Charlie är en boxningspromotor på ekonomisk dekis. Och värre ska det bli. Strax efter vi kommit in handlingen skickas hans enda robot till de sälla jaktmarkerna av en ilsken tjur. I samma veva får Charlie till sin stora förskräckelse veta att han ska bli vårdnadshavare till frånvarande sonen Max på heltid. Dessutom slarvar han bort en chans till revansch med ännu en robot. Men just då det ser som mörkast ut hittar den elvaårige ätteläggen av en händelse en avlagd gammal plåtniklas på ett skrotupplag. Det är då marschen mot toppen i bästa fall börjar.

Man behöver inte direkt vara filmhistoriker för att inse att det här är en story, modell underdog i sin renaste form. Men det handlar förstås också om ett obefintligt fader/sonförhållande som måste byggas upp från scratch. Föga förvånande är det förstås den icke mänskliga roboten som initialt får dessa två motvilliga parter att hitta någon form av mänsklig gemenskap med varandra. Just den här delen av ”Real Steel” hanteras med mer känsla och nyans än vad jag hade trott i förväg. Både Hugh Jackman och duktige Dakota Goyo, som sonen övertygar faktiskt ur den här aspekten.

En rulle som denna kan förstås inte leva på dialog allena. Det blir en hel del action i boxningsringen när robotarna pucklar på varandra också, onekligen hyfsat spännande emellanåt. Sedan må ”Real Steel” i slutänden vara en tämligen traditionell konceptskapelse, men den lever upp till sitt syfte. Det vore i alla fall elakt att beteckna det här som en blek ”Rocky” med ”Transformers”-komplex. Särskilt med tanke på hur tjatigt enahanda Michael Bays senaste ändlöst uppblåsta epos tedde sig.

Peter Eliasson

Mer läsning

Annons