Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Diskbänksrealism, romantik och erotik

/

Det är lätt att dra paralleller mellan den brittiska filmen ”Weekend” och Richard Linklaters ”Bara en natt” från 1995, där Ethan Hawke och Julie Delpy spelar två unga människor som möts på ett tåg och pratar sig igenom en natt i Wien tillsammans.

Annons

Men eftersom huvudpersonerna i ”Weekend” heter Russell och Glen beskrivs den oftare på ett annat sätt – som en bögfilm.

Det går knappt att tänka sig ett mer reducerande epitet på detta finstämda och tonsäkra drama. Regissören Andrew Haigh blandar skickligt diskbänksrealism med skir romantik och pulshöjande erotik. De två huvudpersonerna må vara av samma kön, men i övrigt är de noga skulpterade individer. Glen är en kaxig konstnär som inte hymlar med sin läggning, Russell är en tystlåten badvakt som har vuxit upp på barnhem och fortfarande har en fot kvar i garderoben. Deras engångsligg blir starten på en helg av intensiva samtal om kärlek, barndomsminnen och drömmar.

När den svenska kärleksfilmen ”Kyss mig” gick upp på biograferna förra sommaren berättade upphovskvinnorna om hur svårt det hade varit att hitta pengar till projektet. Många potentiella finansiärer hävdade att historien (två kvinnor i 30-årsåldern som blir ödesmättat förälskade i varandra) hade berättats förut, och menade ”Fucking Åmål (där två tonårsflickor hånglar på en skoltoalett).

Andrew Haigh stötte på liknande problem, men han fick i stället höra att berättelsen påminde för mycket om tv-serien ”Queer As Folk”. Det är som att säga att ”Sex And The City” har gjort alla straighta kärleksfilmer överflödiga.

För ”Weekend” är i högsta grad en ny sorts film. Medan filmhistorien har visat bögar och flator som driftkuckuer, brutala mördare eller ömkansvärda offer, visar Andrew Haigh dem som vanliga människor. Under en bitterljuv scen då Glen och Russell står på en tågperrong och kysser varandra, håller jag andan i väntan på att någon hemskt ska hända – att de ska bli överfallna av ett gäng rasande homofober. Men människor passerar bara förbi. Det är i huvudpersonernas ögon som dramatiken äger rum.

Även om man helt bortser från ”Weekends” politiska betydelse (och det är den väl värd) så finns här mycket att hämta. Inte minst ett bedövande vackert foto och stor igenkänning – alldeles oavsett vem du är kär i.

FOTNOT: Filmen visas onsdag-torsdag.

Mer läsning

Annons