Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En elegant hyllning

/
  • Den unga Peppy Miller (Bérénice Bejo. Hon är ett nytt stjärnskott i Hollywood, som inte har något emot den nya ­flugan – talfilm.

Recensenterna, ja hela filmvärlden hyllar ”The Artist” och Oscarstatyetterna regnar över filmen och samtidigt visar man inte filmen i den stora salongen utan i en mindre, i Gävle i salong 4.

Annons

Man väntar sig ingen publikrusning precis. Det här är en film för filmälskare som sett allt från stumfilmens hjältar till 50-talets dansfilmer med Gene Kelly. Den är som film var för länge sedan, en enkel historia vackert berättad i bild.

”The Artist” känns som en gravsten över filmkonsten från någon som har tröttnat på specialeffekter och datoriserade animeringar och vill tillbaka till biosalongen där en begeistrad publik satt och grät tillsammans till pianistens följsamma klinkande.

Året är 1927 och George Valentin är på topp som filmstjärna, en hjälte med ett bländande leende och följd av en klok hund. Han möter en förhoppningsfull dansös, Peppy Miller som han hjälper in i filmens värld.

Då kommer ljudfilmen och över dagen är George Valentin ute som idol och in kommer Peppy Miller. Strax efter ljudfilmen kommer också den stora börskraschen och George Valentin är inte bara ratad han är också ruinerad.

En sann historia om filmens svåra barndom, där man känner igen gamla värjsvingande hjältar med Errol Flynn-mustasch, käcka hjältinnor och lömska skurkar. Den kloka hunden har återuppstått från Den gäckande skuggan med William Powell och Myrna Loy som hade hanhunden Asta, samma pigga terrier. John Goodman får spela alla gamla filmer hårda direktör, James Cromwell är den trogna tjänaren som inte överger sin arbetsgivare.

Det är en enkel och snäll berättelse som inte har några riktiga skurkar.

Det är välgjort och vackert från förtexternas typografi till ljussättning och bildberättande. Skådespelarna är charmerande tydliga och visar måhända att det är alldeles för mycket prat i moderna filmer.

Men hur man än vrider på det måste man undra varför man gör en svartvit stumfilm, det är ju redan gjort. Men det var tydligen ett genidrag, många priser blev det. Och dessutom introducerade man ett par franska skådespelare på amerikanska marknaden, bland annat regissörens fru.

Men jag kan bara se filmen som en hyllning och som en sådan är den snygg.

Christina Hygge

Mer läsning

Annons