Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En film för frankofiler

/
  • Olivier Gourmet spelar den stundtals hårt prövade transportministern Bertrand i ”Ministern”.

Om man gärna ser timvis med filmer om politiskt rävspel och troget följde presidentkampanjen i serien ”Vita Huset” borde man gilla en fransk film om vad som händer bakom den politiska maktens kulisser.

Annons

”Ministern” har dessutom setts av en halv miljon människor och fått många priser, så man borde ju gilla den.

Det borde man kanske, men nej, det gör jag inte. Felet är inte filmen i sig, felet är min okunnighet. Det är pinsamt att erkänna, men det är svårt att hänga med i den franska politiken och det franska språket.

Textremsan räcker inte riktigt till när franskan smattrar. Pinsamt nog är det enklare att följa med i det amerikanska politiska maktsystemet, eller också är det enklare skildrat. Åtminstone är engelskan enklare att förstå för en svensk.

Filmen följer den franska tranportministern genom en turbulent period. En bussolycka i Ardennerna måste bemötas på ett värdigt sätt, och samtidigt ge politisk good will. Långtidsarbetslösheten måste bemötas, åtminstone symboliskt och framför allt måste en minister alltid bevaka sitt revir och behålla sitt initiativ och sin makt.

Politisk kohandel av pinsamt slag och oheliga allianser, det är just sånt som kan vara riktigt spännande och jag kan räkna upp en lång rad amerikanska filmer som har den spänningen. Till exempel ”Tretton dagar” med Kevin Costner om Kubakrisen; bara gubbar i kostym i ett rum och bara prat, men ohyggligt spännande.

”Ministern” innehåller flera dramatiska händelser, men när man missar den intellektuella spänningen är det inte längre en politisk thriller. Filmen är välspelad och intressant, men inte så spännande när man först i efterhand förstår sammanhangen. En film för frankofiler med andra ord.

Christina Hygge

Mer läsning

Annons