Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En subtil maktkamp

/

Emma i ”Apflickorna” är hård som stål, råstark och ogenomtränglig. Hon är omöjlig att få grepp om och lika omöjlig att inte identifiera sig med.

Annons

Ett ufo – och mer människa än någon tonårsflicka någonsin tillåtits vara på film.

Lisa Aschans film har redan gjort succé på festivaler runtom i världen, men det är svårt att förklara vad som gör den så speciell. Handlingen är enkel: två tonårsflickor möts i hästsporten voltige, deras vänskap präglas av en subtil maktkamp som fortfarande pågår när filmen slutar. Det är inga märkvärdigheter – och ändå, så märkvärdigt.

Kanske är det att Emma aldrig ber om ursäkt för sig själv, aldrig ens ser en anledning. Hon förhåller sig inte till några etablerade kvinnobilder, funderar inte på om hon är subjekt eller objekt. Hon bara är. Gör. Agerar utan ängslighet, låter tävlingsinstinkten ta över utan att skämmas. Men Mathilda Paradeiser som Emma bär inte filmen ensam. Isabella Lindquist spelar hennes sexåriga lillasyster Sara med enorm integritet.

”Apflickorna” är en film som stannar kvar och ömsom skaver, ömsom tröstar, långt efter att eftertexterna rullat.

Karin Svensson

Mer läsning

Annons