Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett otroligt hopkok

/
  • Alex Pettyfer spelar utomjording med superkrafter i den dumma men hyfsat underhållande filmen ”I Am Number Four”.

Vad sägs om ett tonårsorienterat action­späckat science fiction/high school-drama garnerat med en omöjlig romans, så här på den tidiga vårkanten? Ja, varför inte även om det varit roligt med ett något vuxnare perspektiv en annan gång. Fast nog hade man förväntat mig lite mer än det här.

Annons

Själva utförandet präglas nämligen av ett oroligt koncepttänkande i hopp om att få in alla ingredienserna på ”rätt” ställe. Ordet hopkok ligger nära till hands, och bitarna faller väl inte riktigt på plats på ett sådär överdrivet upphetsande sätt.

Historien är som sig bör av det otroliga slaget. John är från planeten Lorien, och en av de nio sista i sin ras. På jorden försöker han med benägen hjälp av mentorn Henri hålla låg profil för att undgå att bli tagen av daga av de slemmiga mogadorierna. Desvärre står John redan nu på tur att avlivas, han är ju trots allt – ni gissade rätt – nummer fyra på deras dödslista. Mitt i allt detta möter han sin första kärlek och tvingas bokstavligt talat tackla skolans mobbare samtidigt.

Det går förstås inte att komma ifrån att det händer mycket i I Am Number Four, men det hela är trots det förvånansvärt ospännande. Vilket kan tyckas vara en aning märkligt. Regissören D.J. Caruso lyckades trots allt ganska väl med att få liv i den underskattade konspirationsthrillern Eagle Eye och sorgligt bortglömda Val Kilmerrullen Salton Sea. Fast här känns det tyvärr till och från som om handlingen står och trampar vatten. Poängen är tydlig, men vägen mot klimax är faktiskt smått intetsägande.

Detta i sin tur beror på att man aldrig får en känsla av att det som händer verkligen är på allvar. Förmedlingen av paniken, oron och domedagskänslan är av det lama slaget, och de elaka mogadorierna är mest bara fåniga. Helheten ter sig således lite barnslig, och då har jag ändå inte sagt något om den överlastade monstruösa upplösningen. Fast visst har dramats romans en fin ton och Teresa Palmers tuffa Number Six utgör definitivt en vitamininjektion.

Peter Elisasson

Mer läsning

Annons