Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fräsch variant av romantiska dramer

/

Eftersom regissören Jacques Audiard gjorde 2009 års absolut bästa film, ”En profet”, så var förväntningarna på ”Rust and Bone” närmast skyhöga.

Annons

Den sortens favorittryck är svårt att leva upp till och det gör inte heller regissörens uppföljning. Men det betyder inte att ”Rust and Bone” är en komplett besvikelse, tvärtom så är det en ovanligt frisk och fräsch variant av det romantiska dramat, befriat från pekpinnar och sliskig sentimentalitet.

Med tanke på storyn är det mycket skickligt av Audiard att lyckas undvika ovanstående fallgropar. För vad sägs om en huvudrollsinnehavare som jobbar som späckhuggartränare men halvvägs in råkar ut för ett förödande kroppsligt trauma? Och finner en väg tillbaka genom ett hälsosamt liggande med en mer eller mindre främmande karl?

Marion Cotillards Stéphanie är en kämpe, mentalt, och hennes ragg Ali, som spelas av det nya stjärnskottet Mattias Schoenaerts, är en kämpe rent fysiskt. De kompletterar varandra och det är faktiskt vackert att se på hur de trevande, inte utan humor, försöker utveckla sin KK-relation.

Rollfigurerna är vid första anblick så speciella att det tar ganska lång tid innan insikten om att de egentligen företräder rätt sega gamla könsroller infinner sig. Och någonstans mot slutet avviker filmen också från sitt från början så raka berättande in i en onödigt klumpig final.

Men i stort är det en fröjd att få följa det udda paret. Att Marion Cotillard och Matthias Schoenaerts är två stora europeiska filmstjärnor, med samma star-quality som man vanligtvis brukar se i Hollywood-stämplade produktioner är också oväntat roligt att konstatera.

Miranda Sigander

Mer läsning

Annons