Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I bästa fall en intressant halvmiss

/
  • Melodram av klassiskt snitt. Helena af Sandeberg, Marie Göranzon, Alexandra Dahlström och Carolina Gynning i ”Blondie”.

Det är ambitiöst, pretentiöst och inte helt tydligt i konturerna. ”Farväl Falkenberg”-regissören Jesper Ganslandts nya film lär få vissa att lägga pannan i djupa veck. Själv ser jag mest det här som i bästa fall en intressant halvmiss och i sämsta dito som en smått påfrestande studie i trasiga familjerelationer.

Annons

I handlingens centrum finner vi Elin, ständigt frånvarande och utlandsboende modell som tar flyget hem till gamla Svedala lagom till mamma Sigrids 70-årsfest. Väl på plats i den lyxiga föräldrakåken strålar hon samman med sina två systrar, minstingen Lova och storasyrran Kattis, och sedan dröjer det inte länge förrän de underliggande konflikterna kommer upp till ytan. Uppgörelsens stund är inne på alla håll och kanter. Samtidigt brottas alla tre systrarna med sina egna nojor och problem i sin respektive vardag.

Den första associationen som dök upp i huvudet medan ”Blondie” rullade på filmduken stavas Ingmar Bergman. Ganslandts film framstår nämligen rätt mycket som en modern variant på komplex, modell specifik helgonförklarad mästerregissör. Lika tung och svårmodig som Ingmars alster blir dock aldrig ”Blondie”. Det är den lite för modernt lössläppt på alla plan för. Detta kan givetvis tolkas som både något bra och dåligt, men oavsett vilket tycker jag inte att filmen håller hela vägen.

Filmen gapar över mycket, men mister tyvärr en del av stycket. Vissa karaktärer, som Alexandra Dahlströms Lova känns till exempel onödigt diffus medan Elins trotsiga bitterhet mot sin mor framstår som tämligen överdriven med tanke på det lilla som kommer fram i dialogen.

Sedan känns det som om klyschan om den kyliga överklassen betonas väl hårt här. Den verkar sliten, minst sagt. För att inte tala om överdriven. Sedan har jag rent allmänt svårt för filmer där alla i grund och botten mår dåligt. Det är liksom lika orealistiskt som när förhållandet är det omvända.

Allt är emellertid inte tveksamt. Skådespeleriet är riktigt bra på sina håll. Inte minst veteranen Marie Göranzon gör ett styvt jobb som den samlade modern medan den för tillfället ständigt närvarande Helena af Sandeberg övertygar i Kattisrollen. Carolina Gynning då? Tja, hon spelar väl mer eller mindre sig själv och gör det faktiskt bättre än förväntat utom när hon ska höja rösten och skrika okvädingsord. Då kapsejsar agerandet i träigt överspel.

Peter Eliasson

Mer läsning

Annons