Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inget mästerverk den här gången

/

Nämn Aardman, och de flesta fans av kvalitetsstämplade animerade rullar får något saligt i ögonen.

Annons

Med tanke på att bolagets meritlista innefattar ”Bortspolad”, ”Flykten från hönsgården” och ”Wallace & Gromit”, så blir förväntningarna automatiskt höga. Det är väl därför som ”Piraterna” i viss mån framstår som något av en mellanfilm. Upphovsmännen verkar inte ha tänkt till lika mycket som tidigare eller också har de kanske fullt medvetet tagit den enkla vägen ut för att nå sin publik den här gången.

Fast upplägget är för all del lika slitstarkt som tidigare. Vi befinner oss i nådens år 1837 och det brittiska imperiet tycks styra över större delen av världen. Enda vageln i ögat är alla de salta slynglar som verkar under piratflagg på böljan den blå. Vårt piratgäng har trots åtskilliga försök emellertid aldrig haft en chans att vinna den åtråvärda titeln som ”årets pirat”. Vilket inte är så konstigt. För mer loseraktiga plundrare har sällan skådats på de sju haven. Fast nu får de av en händelse en osannolik chans att revanschera sig i ett äventyr där både Charles Darwin och en illasinnad Drottning Victoria spelar stora roller.

Det är för all svårt att förneka att det är ett såväl uppsluppet som frejdigt äventyr berättat med gott humör. Trist bara att det hela aldrig lyfter på samma sätt som nämnda mästarprov. Det vilar i alldeles för hög utsträckning en déjà vukänsla över anrättningen både vad gäller dialogen, slapsticken och actionsekvenserna. Inte minst saknar jag många gånger fyndigheterna och de där diskreta blinkningarna i replikerna som brukar utgöra stapelvara i Aardmans produktioner. Fast detaljrikedomen och förmågan att få till kroppsspråket hos de många karaktärerna är förstås i vanlig ordning imponerande. Det är verkligen värt att påpeka.

Peter Eliasson

Mer läsning

Annons