Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Känslostark film om poliser med uppgift att skydda barn

/
  • Hjärtskärande film som fick jurypriset i Cannes. ”Polis” skildrar en specialutbildad grupp inom Parispolisen, som utreder brott mot barn.

Många skulle nog tycka att den här filmen är rörig, högljudd med både gräl och tjo & tjim där det är tätt mellan festandet.

Annons

Men kanske framför allt jobbig med alla eländiga, tragiska och hjärtskärande sekvenser som rullas upp på löpande band.

Ett offensivt spel på känslosträngarna. Det handlar ju i huvudsak om barn som far illa, en del riktigt illa i klorna på avskyvärda pedofiler och incestbenägna föräldrar. Även andra typer av sexbrott med underåriga offer och barnligor som begår stölder avhandlas.

Det poängteras att Maïwenns film är baserad på den tuffa vardagen för poliserna inom barnskyddsroteln i Paris. Hon ”pryade” en längre tid på roteln och därför känns det desto mer fascinerande och riktigt spännande att följa denna specialstyrka och dess känsloladdade, många gånger riskfyllda, ingripanden. De tvingas stålsätta sig rent psykiskt, en del klarar det galant medan andra har svårare att tygla sitt humör, däribland rollfiguren Fred som vägrar finna sig i vad som helst i ordergivningen från ”högre ort”.

Att ”Polisse”, som är den franska titeln, belönades med jurypriset i Cannes förra året känns helt logiskt. Maïwenn ger nämligen en osminkad, dokumentärliknande och emellanåt satirisk bild av verksamheten och manuset bygger på verkliga fall, många riktigt omskakande.

Här gäller det för personalen att vara tuff och för att klara jobbet krävs tydligen en viss ventilerande jargong med galghumor och där det råa, vulgära språket och uttrycken är påtagligt. Det är både vänskap och interna konflikter och slitningar i de privata relationerna. De olika, suveränt spelade karaktärerna får mig att minnas bland annat ”Spanarna på Hill Street”, en serie jag alltid följde i yngre dagar. Annars har den liknats vid ”The Wire”.

In summa: En gripande, sevärd kvalitetsfilm rakt igenom.

De olika, suveränt spelade karaktärerna får mig att minnas bland annat ”Spanarna på Hill Street”

Stefan Andersson

Mer läsning

Annons