Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kärleken har inga gränser

/
  • När kärleken slår till. Hester Collyer (Rachel Weisz), en gift kvinna i 1950-talets brunfärgade London lämnar sin åldrade domare till make för den betydligt spralligare Freddie (Tom Hiddleston).Foto: Atlantic Film

Kärleken. Den stora, den ranelidskt dramatiska, den smärtsamma, den sköna.

Annons

Den som drabbar Hester Collyer (Rachel Weisz), en gift kvinna i 1950-talets brunfärgade London, med full kraft och får henne att lämna sin åldrade domare till make för den betydligt spralligare Freddie (Tom Hiddleston). Det är den kärleken ”The Deep Blue Sea” handlar om. Den – och inget annat.

Fru Collyers passionerade känslor går inte att ta miste på. Hennes kärlek är på liv och död, mest död faktiskt. Det låter en ihärdig fiol oss förstå. När det är som mest nära döden-dramatiskt i hjärtat gnisslar den så att strängarna är nära att brista.

Inte heller kan man undgå att uppfatta hur tråkigt hennes äktenskap med herr Collyer (Simon Russell Beale) är. Det skildras med all önskvärd tydlighet, och lite till, i en scen där makarna hälsar på hos hans mor som är snudd på en parodi av den jobbiga svärmodern.

Skådespelarinsatserna är fina, men det finns i ärlighetens namn inte mycket att jobba med här. När den sårade äkta maken svär att han ska göra livet surt för sin otrogna hustru får man en gnista hopp om att det ska dyka upp något av en intrig att hänga upp alla svulstiga känslor på, men icke.

Samtidigt som passion kontra tristess skildras våldsamt tydligt finns det andra delar av det här dramat som gör mig konfunderad. Som föremålet för fru Collyers kärlek. Först får man intrycket av att han känner precis som hon, sedan säger han något lätt obegripligt som tyder på att han inte gör det, och till sist fylls hans ögon med tårar så övertygande att man är helt säker på att han älskar henne till världens ände och tillbaka. Men varför väljer han då golf och sprit framför passionerad älskog? Här finns något mer. Väl?

Störst av allt är kärleken, visst. Den porträtteras vackert, sant och melankoliskt, och det blir faktiskt aldrig tråkigt. Men en handling, om än bara en liten sådan, att pynta den med är trots allt inte att förakta.

Mer läsning

Annons