Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kontaktlöshet och rädsla i starkt familjedrama

/
  • Mellan Eva (Tidla Swinton) och hennes son Kevin (Jasper Newell) utspelas ett ständigt skyttegravskrig.

Annons

Onda barn används ofta i skräckfilmer för det finns inget så skräckinjagande som ett litet barn som vill ont. Nu vet vi inte om Kevin är ett ont barn för egentligen handlar inte filmen så mycket om honom som om hans mamma Eva. Hon mår aldrig någonsin bra.

Filmen startar i en blodröd tomatfestival i Spanien, mer som en bild av kärleksextas än som en verklig berättelse. Senare kommer den röda färgen igen när hatiska grannar häller färg på Evas hus och hennes bil.

Eva (Tilda Swinton) blir med barn och maken Franklin (John C Reilly) blir lycklig och ser framtiden an medan Eva helst hade sluppit alltsammans. På något sätt känner man att hon hade velat ha ett annat liv. Men snart står hon där med ett spädbarn som skriker dygnet runt så att hon aldrig får sova och med en make som saknar förståelse. Disken tornar upp sig omkring henne och hennes tillvaro rasar.

Eva går ut med det skrikande barnet i vagnen och stannar vi ett gatuarbete med en pneumatisk borr som för ett helvetiskt oväsen. Kameran zoomar ut och där står Eva lugnt mitt i gatan där borrandet överröstar barnets skrik. Varje förälder kan känna igen den upplevelsen av total utmattning.

Det blir inte bättre, Eva får ingen kontakt med sonen och situationen blir allt hotfullare. Eva försöker hålla en trevlig ton mot sonen men man märker att hon inte tycker om honom. Under tiden har Franklin och Kevin en bra relation. Tills man får ännu ett barn.

I filmen berättas historien hoppvis fram och tillbaka och man vet ganska tidigt att något hemskt har hänt, men inte vad. Tilda Swinton bär upp filmen med sitt nerviga spel och det är genom hennes blick vi ser på omvärlden. Franklins värld ser helt annorlunda ut. Ezra Miller spelar den tonåriga sonen på ett både charmerande och hotfullt sätt.

Först långt efter katastrofen ser vi ett första litet försök till kontakt mellan Eva och Kevin och i brist på annat vill man se det som ett ljus i mörkret. Men det man minns är kontaktlösheten och rädslan. Filmen borde ha hetat: ”Vi måste prata om Eva”.

Christina Hygge

Mer läsning

Annons