Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Läcker bakelse av klassiskt snitt

/
  • Går mot strömmen. I den lilla staden Jackson bestämmer sig Skeeter (Emma Stone) för att uppmärksamma de svarta hembiträdenas situation. Hon får hjälp av Minny (Octavia Spencer) och Aibileen (Viola Davis).

Platsen är den amerikanska södern, tiden är den groende medborgarrättsrörelsens 1960-tal. Det är där den unga Skeeter (Emma Stone) står på randen att gå ut i det journalistiska arbetslivet.

Annons

Kanske har hon ett potentiellt toppjobb på gång i New York, men då krävs ett speciellt arbetsprov som får henne att stå ut från mängden.

Skeeter finner mycket riktigt ett ämne hon har ett personligt engagemang i. Avsikten är att intervjua de svarta hembiträdena som arbetar åt väninnornas familjer, och skriva en osminkad redogörelse om vad de verkligen känner för jobbet och sina arbetsgivare. Av rädsla för konsekvenserna vågar först ingen ställa upp, men när den timdia medelålders Aibileen slutligen tar bladet av munnen är det början på något unikt och ska det visa sig mycket större.

Om detta låter som ett tungt ämne får jag väl be om ursäkt på upphovsmännens vägnar för det här är om något en må-bra-rulle som gör sitt bästa för att inte förstöra den trevliga systerliga stämningen. Ni som redan läst Kathryn Stocketts roman "The Help" på vilken filmen bygger på har väl för all del redan klart för er att det här inte precis är en "Mississippi brinner" med kvinnliga förtecken.

Rasfrågan är för all del fundamentet som själva storyn bygger på, men den aktar sig noga för att låta den ta över. Det betyder dock inte att man inte berörs. När Skeeters vidriga väninna Hilly till exempel gör sitt bästa för att bidraga till att upprätthålla status quo i sydstatsparadiset är det inte svårt att få antikänslor, men samtidigt ter sig hela paketet så softat och förskönat att tonen som helhet blir en belastning.

Fast som läcker Hollywood-bakelse av klassiskt snitt håller "Niceville" förstås hög klass. Sextiotalet tycks vara återskapat in i minsta detalj och skådespeleriet är överlag starkt. Inte minst Viola Davis och Octavia Spencer i de två stora afroamerikanska rollerna övertygar, och Emma Stone visar definitivt varför hon fått så många lovord på sistone. Sanna mina ord, denna unga dam kommer att vara en stjärna med stort S inom bara några år.

Peter Eliasson

Mer läsning

Annons