Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mäktigt och övertygande

/
  • Två småbusar på den smutsiga stranden utanför Neapel provskjuter sina vapen i ett lyckorus.
  • En ung pojke undersöker blåmärket efter ett testats med skott med skyddsvästen på.

Annons

Roberto Saviano skrev boken Gomorra som utreder den napolitanska camorran ända ned till individnivå. Han avslöjar både de stora sammanhangen och vad allra minsta buse heter och hur de är släkt med varann. Därför är han mordhotad och kan inte leva öppet i Italien.

Samma öde har inte drabbat regissören Garrone. Om boken övertygar med sina detaljer, övertygar filmen känslomässigt utan att någonsin använda sig av några filmiska känslosträngar. Filmen använder sig av en dokumentär stil där man får följa några personer som man på inget vis lär känna – man är helt enkelt kameran som följer med och tjuvlyssnar.

Redan i öppningsscenen mördas ett antal personer på det sätt som camorran gör – den slår till och försvinner. Eventuella ögonvittnen har ingenting sett när polisen kommer. Sedan får man följa camorran i dess olika funktioner, till exempel att ta hand om sopor: Lägg dem i gruvor, gräv ner dem på jordbruksmark eller fyll vilket hål som helst med vilka gifter som helst. Huvudsaken är att någon betalar.

Skrädderierna för de stora modehusen finns av tradition i Neapelområdet och där bjuder firmorna under varann för att få sy upp de exklusiva plaggen. Skräddare sitter dag och natt för slavlöner för att så småningom bli utkonkurrerade av kinesiska syfabriker.

Knarket flödar och pengarna går till camorran.

Hela samhällen är engagerade, från barnen som håller utkik efter poliser, till pensionärer som kan gå med bud i de tröstlösa hyreskasernerna.

Hela tiden finns det någon ung pojke som vill ta sig upp och bli boss i någon av klanerna och så dödas någon igen. Skyldig eller oskyldig spelar ingen roll.

Aldrig någonsin har maffiaverksamhet presenterats så oglamoröst och trist. Här finns ingen Soprano med intressant själsliv, här finns bara fattigdom och hopplöshet. Här finns sopor och förgiftade åkrar och våldet som finns överallt är aldrig spännande utan visar bara torftig död.

Det ska till en regissör som studerat på konstskola för att göra något så fult och sorgligt. Filmen är mäktigt övertygande om korruptionens makt i hela samhällskroppen, från mäktiga politiker till sopåkare och deras små barn.

Mer läsning

Annons