Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Malin Crèpin galant som Annika Bengtzon

/

Annika Bengtzon hamnar i något som vore den värsta mardrömmen för en journalist, inte minst en ”löpsedelskåt” sådan.

Annons

Hon beläggs med yppandeförbud efter att ha bevittnat ett skottdrama mitt på dansgolvet i självaste Gyllene Salen under Nobelfesten.

Flera personer, bland andra en ledande kvinna i Nobelstiftelsen, dödas av en yrkesmördare som släpps in på ett av de mest säkerhetskontrollerade evenemangen. Men Annika får inte skriva om sina iakttagelser eftersom hon är nyckelvittne.

Storyn rullas upp i ett tämligen ordinärt och klichémässigt försök att skapa en spännande svensk thriller. Peter Flinth lyckas väl sisådär, men riktigt så uselt som vissa filmkritiker redan uttryckt tycker jag inte att det är. Det finns scener av kittlande spänning, även om det mesta setts förut. Och som vanligt blir det Åsa Nisse-karaktär på skildringen inifrån en tidningsredaktion.

Malin Crèpin är trovärdig i huvudrollen, även om hon är något oförsiktigare än de flesta nyhetsjägare skulle vara. Malin axlar Helena Bergströms mantel på ett prima sätt, något av filmens behållning i den annars gubbiga världen.

Jakten på den mystiska kvinnan i aftonklänning, som visar sig vara en internationellt känd torped vid namn Kitten, når väl inget resultat men motivet till attentatet på Nobelfesten klarläggs och skurkarna får sitt straff. Som ofta tar polisen det enkla spåret, men Annika väljer ett annat farligare spår och blir hjältinna.

Ja, ni som läser Liza Marklunds kittlande deckare vet ju vad det handlar om. Filmatiseringen av ”Nobels testamente” är en hyfsad öppning på ett halvdussin nya filmer. Dock inte mer än så. Inte så dynamiskt som salig Alfred var på sin tid.

Mer läsning

Annons