Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu vill jag absolut läsa boken också

/
  • ”Norwegian Wood”. En kärlekshistoria i skuggan av ett självmord står i centrum för den japanska filmen.

Annons

Norwegian Wood är Haruki Murakamis mest berömda roman som ibland kallats Japans svar på Räddaren i nöden. John Lennons text och musik hör till den tid det handlar om, slutet av 1960-talet. Studenterna demonstrerar för att Okinawa ska tillhöra Japan, men filmens huvudperson Toru är inte politiskt engagerad eller engagerad i någonting. Han är besatt av sin väns självmord och av vännens flickvän Naoko. Där finns också Midori, en flicka som redan har en pojkvän men som går in och ut i Torus liv och talar om vad hon vill göra med honom.

Berättelsen om Toru och Naokos kärlekshistoria är berättad mer med poetiska bilder än med ord och mer som en dröm än verklighet. Döden överskuggar deras kärlek.

De som har läst Murakamis roman saknar mycket, men så är det ju alltid. En roman innehåller ju så mycket mer och det tar ju också längre tid att läsa romanen än att se filmen.

Filmen berättar med bilder och det gör Anh Hung Tran alldeles lysande. Naturen reflekterar känslor och stämningar.

Kenichi Matsuyama som spelar Toru räcker inte riktigt till, medan Rinko Kikuchi som spelar Naoko gör sin roll både gäckande och olycklig på ett sätt som tränger genom språk och kulturgränser. Hon blev ju också Oscarnominerad för sin roll i Babel.

Bildspråket och det poetiska fotot gör filmen och nu vill jag också läsa boken. Jag saknar orden.

Christina Hygge

Mer läsning

Annons