Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Övertygande spel av Olin & Persbrandt

/
  • Joona Linna (Tobias Zilliacus) utreder ett fruktansvärt och blodigt fall. Som hypnotisören Erik Maria Bark ­(Mikael Persbrandt) blir indragen i.
  • Erik och Simone dras med stora problem i sitt äktenskap. Hela deras tillvaro förändras i ett slag. Mikael Persbrandt och Lena Olin är de stora stjärnorna i ”Hypnotisören”.

Egentligen är ”Hypnotisören” två sorters filmer, sammanvävda till en.

Annons

Som om ”Scener ur ett äktenskap” skulle korsas med en läskig Tarantino-thriller... fast den där sista jämförelsen är nog att överdriva, även om det börjar blodigt värre med en familj som slaktas.

Lasse Hallström har dock all heder av slutresultatet sedan han givit sig på en för honom något ovanlig genre och detta efter 25 års bortavaro från svenskt filmarbete. Hallström behöver inte gå långt för att tacka för draghjälpen eftersom frugan Lena Olin är förträfflig i sin roll som Simone, gift med ”hypnosläkaren” Erik, likaledes utmärkt spelad av Mikael Persbrandt. I en annan salong (Hamilton-filmen) blir Persbrandts dotter kidnappad, här är det den blödarsjuka sonen som förs bort av onda krafter.

Samspelet mellan Micke och Lena, i en relation som håller på att frätas sönder, är tillsammans med finlandssvenske Tobias Zilliacus som stark tredje länk i sin roll som kriminalpolisen Joona Linna filmens största behållning. Här är det nog många som tyvärr känner igen sig. Säkerligen främsta anledningen till att filmen nominerats som Sveriges bidrag till Oscarsgalan. Och detta långt innan den haft premiär, vilket uppenbarligen retat en del kritiker. Namnet Lasse Hallström väcker i alla fall respekt ”over there”.

Jag gillar verkligen råa, psykologiska svenska thrillers. Inte så vanligt förekommande, men när de är så pass spännande som i detta fall trivs jag i biostolen. Visst finns det en del sekvenser som kan ifrågasättas, som den tama bevakningen av ett nyckelvittne på sjukhuset. Och i epilogen med en buss som går genom isen men hänger kvar tillräckligt länge för att räddningsaktionen ska lyckas.

Filmen, som i de väsentliga delarna följer Lars Keplers bok, kanske borde ha hetat ”Hypnotisörerna” i stället, eller ”Hypnotisören och domptören”. Det är spännande och underhållande även om en del scener är fasansfulla. Fast någon Oscarsstatyett tror jag inte det blir.

Stefan Andersson

Mer läsning

Annons