Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Respektabelt men osjälvständigt

/
  • Danska ”Disco-daggarna” är bitvis underhållande men annars alldeles för billig och osnygg för att ens tänka på att konkurrera med filmer som ”Wall-E”. Foto: SF

Annons

Dansk dataanimation kanske inte regerar, men den lever och har hälsan i alla fall. Senaste försöket efter alster som ”Hjälp, jag är en fisk” och ”Den fula ankungen och jag” är ”Disco-daggarna”, och även om den inte på något vis knockar en, så är det i alla fall ett respektabelt försök att konkurrera med Disney, Dreamworks och de andra mer resursstarka bolagen på andra sidan Atlanten.

Det hela utspelas i en miniatyrvärld där daggmaskarna står längst ner i näringskedjan. En av dessa är Harry, en drömmare som jämt hånas för sina aldrig sinande ambitioner att vilja göra något annat än att vara kontorsslav på det stora företaget.

Det senaste påhittet är att bilda ett band med ett gäng andra udda typer och vinna en slags melodifestival på tv. Inspirerad av en diskoskiva från pappa masks glada sjuttiotal går Harry in för uppgiften med liv och lust. Fördomarna mot daggmaskarna frodas dock, men som sig bör löser sig allt till det bästa på slutet.

Det ska inte förnekas att ”Disco-daggarna” ter sig ganska lovande. Den visar att det trots allt finns hopp för europeisk dataanimerad film. Looken är inte så tokig, figurerna är ganska kul och charmen inte obetydlig. Dessutom finns här en del replikskiften som får en att dra på smilbanden. Fast ska man samtidigt vara ärlig står sig Discodaggarna rätt slätt vid en jämförelse med amerikanska succéer typ, bioaktuella ”Madagaskar 2”.

Flytet och tempot i berättandet saggar här och där samtidigt som viljan att ta upp kampen med Hollywood blir onödigt övertydlig i längden. Det hela ter sig helt enkelt osjälvständigt i överkant. Vilket på sätt och vis är förståeligt. Fast en skopa danskt gemyt i mixen hade definitivt inte skadat.

Peter Eliasson

Mer läsning

Annons