Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skojig och fantasifull barndeckare

/

Annons

Ibland är steget från tv-skärmen till bioduken inte långt. I fallet Lasse-Maja har det bara tagit två år för upphovsmännen att från scratch göra långfilm av en populär julkalender. Ändå präglas helheten av en varsam omsorgsfullhet och spänst som jag i ärlighetens namn inte förväntat mig. Det är långt ifrån alltid serier uppdelade i korta avsnitt håller som utdragen biorulle, men fans av de här karaktärerna lär inte gå hem besvikna efter att ha fått återse dem i det större formatet.

Den här gången gör sig arvet efter en försvunnen skatt som Vallebys grundare lär ha lämnat efter sig påmind. Samtidigt friges den lömske tjuven Conny-Kameleont efter ett mångårigt fängelsestraff med hämnd i sinnet. Måltavlan är den timide polismästaren som lustigt nog precis blivit framröstad som populärast i stan. Dennes goda rykte pulvriseras dock fortare än kvickt när Conny sätter sina planer i verket. Det blir upp till Lasse och Maja att aktivera sina grå för att lösa mysteriet och måhända hitta skatten.

Måste faktiskt erkänna att mina förväntningar på det här var tämligen nollställda, men Lasse-Majas första bioäventyr visade sig faktiskt vara en rätt trevlig överraskning. Som helhet är det ett skojigt och fantasifullt matinéäventyr utan longörer som berättas rakt och redigt utan blinkningar och ironier åt andra populärkulturella fenomen.

Samtidigt är det nödvändigtvis inte barnen i titelrollerna som övertygar mest på skådespelarfronten. Både Thomas Norström som den snälle polismästaren och Jacob Ericksson i den lömska skurkrollen gör inspirerade insatser. Den försnämnde gör ett tragikomiskt porträtt av en ensam kärlekstörstande hedersknyffel medan Ericksson spelar över precis lagom som tokflinande elaking

Någonstans kan jag också uppskatta att filmen så ogenerat omfamnar det idylliska. Handlingen må utspela sig i vår samtid, men den snygga gammeldags scenografin och folkets uppträdande skvallrar om något annat. Man skulle kunna tro att man förflyttats till 40- eller 50-talet till en förskönad tid av det förflutna då alla var snälla, de flesta var väluppfostrade och de sociala problemen var osynliga. Jag vet inte, men visst är det uppfriskande med en saga ibland.

Peter Eliasson

Mer läsning

Annons