Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Spionthrillern "Red Sparrow" blottar allt - förutom det som räknas

/
  • Jennifer Lawrence och Joel Edgerton i
  • Jennifer Lawrence spelar en rysk

En rysk ballerina lär sig att navigera i maktens korridorer där männens regler och begär styr allt. Spionthrillern "Red sparrow" blottar allt och lite till, men inte det som räknas.

Annons

THRILLER Ingenting är heligt i dagens Ryssland, inte ens familjen. I stället är det staten som håller dig om ryggen, åtminstone så länge du är den trogen. Det är vad en hårdsminkad Jennifer Lawrence, i rollen som Dominika Egorova, får lära sig den hårda vägen. Efter en olycka är karriären som prima ballerina på Bolsjojteatern i Moskva över i en piruettvändning. Hur ska hon nu försörja sig och sin sjuka mamma?

Lägligt nog sträcker hennes slingriga morbror, perfekt spelad av Matthias Schoenaerts, ut en hand och ger henne ett jobb som "sparv" i den ryska underrättelsetjänsten. Hon skickas på träning, eller som hon själv väljer att kalla det: horskola.

Sparvarna får lära sig vad män vill ha, och hur man gör för att ge det till dem – utan att tappa kontrollen och samtidigt lirka fram hemligheter som gagnar den ryska staten. Dominika visar prov på excellens och skickas på uppdrag i Europa för att förföra en amerikansk CIA-agent (Joel Edgerton).

Filmskaparna bakom "Red sparrow" är närmast besatta (och kanske litet imponerade) av den ryska brutaliteten och handlingskraften som gått i arv från Sovjettiden. De amerikanska CIA-agenterna framstår som oskyldiga lamm i jämförelse.

Att de skulle vara lika naiva i verkligheten tror jag knappast, men så är det här också en film som inte låter Jennifer Lawrence perfekt skurna lugg bekommas av vare sig tortyr eller våldtäkter. Lägg därtill en hemsk rysk brytning – och voilà, en blondare och porrigare Nikita till er tjänst.

Trots ett klumpigt anslag saknar inte spionhistorien ett par spännande vändningar, och man undrar in i det sista hur filmen ska sluta. Dominikas inre förblir däremot en gäckande gåta, och det är synd att det läggs mer energi på ytan än att utforska vad som finns under skalet. För Dominika är inte bara avstängd mot sin omvärld, utan även mot biopubliken, vilket gör att engagemanget haltar.

Blodfattigheten blir som allra tydligast när filmens giganter, Charlotte Rampling och Jeremy Irons, möts i en scen. Då glimrar det plötsligt till.

Mer läsning

Annons