Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stelbent och okritisk tolkning

/
  • Landskapet är skildrat med fingertoppskänsla i ”On The Road? - Walter Salles lyckas mindre bra med huvudpersonerna Sal och Dean (Sam Riley och Garrett Hedlund).

Det har gått 61 år sedan Jack Kerouac färdigställde ”On The Road” (”På drift” i svensk översättning), och 33 år sedan Francis Ford Coppola köpte filmrättigheterna.

Annons

Av olika anledningar har projektet gått i långbänk, och bland skådespelarna som under åren varit påtänkta i rollerna finns Marlon Brando, Brad Pitt och Colin Farrell.

Nu har äntligen (?) filmatiseringen av beatgenerationens mest hajpade roman blivit av. Detta i regi av brasilianaren Walter Salles, som anlitades av Coppola på grund av en liknande berättelse: Den latinamerikanska roadmovien ”Dagbok från en motorcykel”.

Kanske var det den långa processen som fick Coppola och kompani att helt lägga bort sitt kritiska tänkande i förhållandet till Kerouacs roman. För medan filmskaparna har ägnat sig åt att säkra finansiering, omarbeta manus och leta regissör och skådespelare, så har tiden helt sprungit ifrån grundmaterialet. I alla fall om man väljer att tolka det så här stelbent och okritiskt.

Spelplatsen är 40-talets USA och Sam Riley spelar huvudpersonen Sal, som drömmer om ett liv som författare. I mötet med livsnjutaren Dean (Garrett Hedlund) förstår han att livets mening finns ute på vägarna, och tillsammans ger de sig ut på resa tvärsöver landet.

Det är nog tänkt att Dean ska vara en urkraft, en starkt lysande stjärna som förtrollar alla i sin omgivning. Men jag ser bara en självupptagen pojke som försöker få sitt val att skita i fru och barn att verka nobelt, eftersom han bara måste ut och leva livet. Sal å sin sida kan bara leva genom Dean, utan honom blir han bara en handlingsförlamad observatör.

Kvinnorollerna är lika tunna: Kristen Stewart spelar urspårad tonårsnymfoman men ser mest uttråkad ut och Kirsten Dunst övergivna småbarnsmamma framställs bara som en glädjedödare med sina krav på ett eget liv.

Det som Salles verkligen lyckas med i filmen är landskapet, han skildrar amerikanska landsvägar med långt mycket större passion än han ägnar filmens mänskliga rollfigurer. Man får anta att Kerouac - som själv hoppades att boken skulle bli film - hade högre ambitioner än att den skulle förvandlas till ett pojkdrömsimpregnerat semestervykort.

FOTNOT: Filmen visades på 7:an den gångna helgen och en ny chans ges på torsdag.

Karin Svensson

Mer läsning

Annons