Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stillsam och melankolisk saga

/
  • Det melankoliska dramat ”Sommarminnen” är en stillsam saga om livets kväll, dag och gryning.

Annons

Det borde ju egentligen vara svårt för folk att älska franska ”Sommarminnen” och lätt för mig att avsky den. För på ytan händer ingenting i denna film förutom att tre medelålders syskon diskuterar arvet efter sin döda mor: Ska huset säljas? Vad händer med möblerna? Och konsten?

Inte heller är igenkänningsfaktorn särskilt hög, om du inte är den typen av person som ofta hamnar i det jobbiga valet mellan att behålla ditt 1700-talsskåp, sälja det dyrt till en privat samlare eller skänka det till Nationalmuseum.

Men ytligheten ligger, som sagt, bara på ytan. ”Sommarminnen” är en film som handlar om tiden, och som alla sanna berättelser om tiden är den mycket sorgsen, mycket melankolisk.

Vi har huset. Vi har sakerna. Död materia, men materia som representerar så mycket liv. Här i huset har släkten samlats, i trädgården har barnen lekt i en evigt grön sommar medan en evigt gryta alltid doftat och rykt på spisen. Om huset försvinner – var ska barnen leka då? Och deras barn? Om vasen hamnar på museum, vilken plats finns då för släktens blommor?

”Sommarminnen” är en stillsam saga om livets kväll, dag och gryning – i den ordningen. En film för alla som har en familj, en barndom, minnen av en sommar.

Erik Helmerson

Mer läsning

Annons