Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svärta och smärta när Björn Runge slår till

/
  • I Björn Runges första film ”Om jag vänder mig om” spelade Peter Andersson och Ann Petrén trätande exmakar. I nya ”Happy End” är de två främlingar som närmar sig varandra.

Björn Runge är tillbaka med ytterligare ett synnerligen komplicerat relationsdrama på flera planer. Den fyrfaldigt Guldbaggebelönade ”Om jag vände mig om”, som kom till oss för åtta år sen, hade mycket svärta och smärta.

Annons

”Happy End” har vissa likheter, inte bara för att den synnerligen utmärkta karaktärsskådespelerskan Ann Petrén och stabile Peter Andersson är med även denna gång.

Nej, här kliver även söta debutanten Malin Buska fram så det griper tag i publiken i rollen som Katrine, samtidigt som hon gång efter annan utstår obehagliga överfall av sin vidrigt våldsamme pojkvän Asger i vad som måste vara Johan Widerbergs mest obehagliga roll någonsin. Denne har förlorat pengar i en kafésatsning, sitter i fällan hos lånehajar och kan inte hantera detta.

Katrine är städerska hos bilskole- lärarinnan Jonna, som lever för sitt jobb och labile, drogmissbrukande konstnärssonen Peter (spelad av Gustaf Skarsgård och visar i en scen ballen likt farsan Stellan gjort i sina filmer). Jonnas egna relationer utanför detta somnade in när maken avled under en motionsrunda många år tidigare. Möjligen kan det bli en ”happy end” med körskole- eleven och tillika änkemannen Mårten (Peter Andersson) men det lämnas till fantasin efter ”The end”.

Befrielsetrilogin – som Björn Runge kallar sina tre senaste filmer: ”Om jag vänder mig om” (2003), ”Mun mot mun” (2005) och nya ”Happy End” – är mörka, skuggrika berättelser där dialogen består av frågor som besvaras med frågor av undanflykt.

Manuset har visserligen skrivits av dansken Kim Fupz Aakeson men nog är det en uttrycksfull Runge-film alltid. Och alltihop lyfts upp av suveräna skådespelarinsatser. Ann Petrén är bara för underbar i sådana här sammanhang och när hon förklarar för den labile sonen att hon ”bara är en mor och gör så gott hon kan” även om det blir så fel spelas det på känslosträngarna.

Slutet är väl inte så mycket ”Happy End” ändå, filmen lämnar nämligen en del övriga frågor.

Stefan Andersson

Mer läsning

Annons