Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tarantino tar oss in i slavhelvetet

/
  • Christoph Waltz och Jamie Foxx. De spelar två av de största rollerna i ”Django Unchained”.                                                                                               Foto: Andrew Cooper/The Weinstein Company

Med fem Oscarsnomineringar i bagaget är det nu dags för Quentin Tarantinos västernfilm ”Django Unchained” att få svensk premiär.

Annons

Filmen är omgärdad av kontroverser – bland annat har det blodiga våldet i den kritiserats.

– Men hur skulle man kunna göra en film om slaveriet i USA utan att berätta om det så brutalt och blodigt som det var, säger Quentin Tarantino när TT Spektra möter honom i New York.

Filmen handlar om slaven Django (Jamie Foxx), som blir fritagen av en europeisk, snabbskjutande tandläkare (Christoph Waltz). Tillsammans beger de sig till en slavplantage för att frita Djangos fängslade hustru (Kerry Washington). Plantagen drivs av en grym plantageägare (Leonardo DiCaprio).

– Det är den värsta slavplantagen av alla. Det är som Auschwitz. Och Django ger sig in i helvetet för att hitta sin hustru, säger Tarantino.

Det handlar också om blodig hämnd.

– Vem vill inte se hur någon hämnas en oförrätt? Hämnd är en av grundingredienserna i allt drama. Att se hur en karaktär besegrar sina förtryckare, det är en sorts katharsis, om det görs rätt. Och i en spagettivästern är de två teman som alltid är tyngst – hämnd och jakten på guld, säger Quentin Tarantino och skrattar.

”Django Unchained” är Tarantinos hyllning till spagettivästerns såsom de gjordes av Sergio Leone och Sergio Corbucci.

– Corbucci och Leone skapade den spagettivästern vi älskar. De landskap som Corbucci skildrade, det har aldrig funnits någon som kunnat matcha dom. Och det våld och den brutalitet som fanns i hans filmer, det var som ett inre landskap.

Det är sällsynt med filmer som på ett realistiskt sätt skildrar slaveriet i USA. Tarantino menar att detta beror på att det fortfarande är ett känsligt ämne, att de flesta fortfarande är rädda för att tackla det.

– Jag har länge velat ta upp det ämnet, det finns djupt i mig, i mitt DNA. Jag har en rätt bra kunskap om vad som hände under andra världskriget, och de kunskaperna använde jag till ”Inglorious basterds”. Jag tittade inte i några historieböcker när jag skrev det här manuset, det blev som det blev.

Quentin Tarantino berättar att han brukar börja sin manus utan så mycket förberedelser.

– Jag har inte en aning om vad som ska hända när jag börjar skriva. Allt sker organiskt. Jag vet vart jag vill ta vägen, men jag vet inte vad som ska hända. När jag kommit till mitten av manuset vet jag inte längre vad som ska ske, det får berättelsen och karaktärerna tala om för mig.

Rollen som prisjägaren skrev han direkt för Christoph Waltz, som hade spelat nazisten Hans Landa i ”Inglorious Basterds”. Däremot visste han från början inte vem som skulle spela Django.

– Jag hade inte en aning om vem som skulle spela rollen. Jag träffade sex olika skådespelare, bland annat Will Smith. Men när jag till sist träffat Jamie Foxx var det bara för mig att ringa de andra fem och säga ”jag har hittat honom!”. Jamie var den cowboy som jag letade efter.

Tarantino är också känd för sitt sätt att återanvända musik. Hans filmmusik brukar vara en mix av allt från Ennio Morricone-musik till soul och rock. Ofta gör han mycket oväntade val.

– Att välja musik är en viktig process, en ritual. Innan jag börjar skriva går jag igenom min skivsamling och hittar på det sättet den cement som ska kunna hålla samman det hus jag tänker bygga. Sedan kommer jag på fler låtar medan jag skriver, och jag ser framför mig scenerna klippta till den musiken. En del kommer sent, som idén att använda David Bowies ”Cat People” i ”Inglorious Basterds”, det kom två veckor innan vi filmade den scenen. Och jag kan göra vad jag vill. Jag bestämmer. Vill jag ha med James Brown på soundtracket till min västern så kan jag ha det. Och det kommer jag nog också att ha.

Quentin Tarantino fyller 50 i år och han har så smått börjat fundera över när han ska låta pensionera sig, åtminstone som filmskapare.

– Jag tror 60 är en bra ålder att lägga av. Då slutar jag på topp. Sedan kan jag ägna mig åt att skriva böcker och brev.

Gunnar Rehlin/TT Spektra

Mer läsning

Annons