Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"The death of Stalin" - underhållande satir med smärtsam eftersmak

/
  • Stalins son Vasilij (Rupert Friend) talar inför folket efter sin fars död – omgiven av politbyråns medlemmar, som försöker hitta balansen i kaoset efter diktatorns frånfälle.
  • Stalins son Vasilij (Rupert Friend) talar inför folket efter sin fars död – omgiven av politbyråns medlemmar, som försöker hitta balansen i kaoset efter diktatorns frånfälle.

Kan man göra komedi av Stalins skräckvälde? Den brittiske satirmästaren Armando Iannucci lyckas med det konststycket i "The death of Stalin", en underhållande satir med smärtsam eftersmak.

Annons

SATIR Josef Stalin älskade film. Den sovjetiske diktatorn hade en biograf i vart och ett av sina residens och lät inreda en särskilt överdådig salong inuti Kreml, med gröna läderfåtöljer och toppmodern teknik. Han föredrog amerikansk western men när det vankades inhemsk film kunde han vända sig med ett leende till den ditkommenderade politbyrån: "om den inte är bra så avrättar vi regissören".

Det är fantasieggande att fundera på vad Stalin hade tyckt om den brittiske satirikern Armando Iannuccis skildring av hans sista dagar. Kanske hade han uppskattat den underfundiga humorn. Mer troligen hade han skickat Iannucci med en enkelbiljett till Sibirien, eller värre.

Filmen inleds med en finstämd pianokonsert inför publik, som direktsänds i Radio Moskva. När den sista tonen har klingat ut får radiochefen Andrejev (spelad med återhållen panik av briljante Paddy Considine) ett samtal från Stalin själv, som befaller att en inspelning av konserten ska skickas till hans residens. Men ingen inspelning har gjorts, och svetten pärlar på de ansvarigas pannor innan febril aktivitet drar igång. Ny publik plockas från gatan, en dirigent hämtas in i pyjamas och till sist står Andrejev med en skiva i handen. Katastrofen är avstyrd.

Men Stalin hinner bara höra några strofer av Mozarts 23:e pianokonsert innan han faller död ner, och det verkliga tumultet utbryter. Hans terrorvälde måste övertas av någon annan, och var och en av medlemmarna i politbyrån vet att det som väntar runt hörnet kan vara fullständig makt – eller döden.

Den som har sett Iannuccis satirserier "Veep" och "The thick of it" (som fick en filmspinoff i "In the loop") känner igen den torra humorn och hans förmåga att brutalt förvandla upphöjda maktfigurer till skröpliga människospillror. Hans fina skådespelartrupp – från Steve Buscemi som skämtaren Nikita Chrusjtjov till Simon Russell Beale som den iskallt ondskefulle säkerhetschefen Lavrentij Berija – säger sina repliker med en ljummen vardaglighet som understryker absurditeten i situationen.

Det är prima underhållning, med en underton av ren terror. Jag går hem från bion med ett växande obehag i magen – en liten, liten aning om hur vidrigt det måste ha varit att sitta där i Stalins biosalong, livrädd för att råka skratta på fel ställe.

Mer läsning

Annons